Kärleken hatar mig | Hov1

Kapitel 5 - Ludwig

"Ludde!" Hör jag någon ropa bakom mig. Jag vänder mig om och kollar ut över alla elever. Längst bak i havet av elever ser jag Dante stå och vifta med ena armen.

"Jag kommer snart" ropar jag tillbaka till honom. Jag vänder mig mot Livia och Noel igen och kollar på Livia, jag försöker med min blick säga att jag kommer tillbaka snart. Jag tränger mig bakåt till Dante och de andra. "Vad är de?" Frågar jag, lite smått andfådd eftersom Livias klass nästan stod längst fram.

"Vad hände igår egentligen? Du bara drog" frågar han och jag förstår att han syftar på mitt lilla utbrott på Noel. När vi gått iväg från Livia och hennes kompis igår så skällde jag ut Noel för att han inte låtit mig presentera Livia för honom och dom andra innan han själv började prata med henne. Egentligen ganska onödigt förstår jag nu när jag lugnat mig. Han visste ju faktiskt inte att det var Livia han pratade med. Men jag vet inte vad som flög mig. Det var som att jag inte kunde kontrollera mig själv. Men nu har jag iallafall bett om ursäkt till både Livia och Noel så det är lugnt nu hoppas jag.

"Jag vet inte, stress. Asså det va inte riktigt meningen att ta ut allt på Noel, men jag bad om ursäkt i morse så det är lugnt nu."

När jag, Dante och några andra av våra vänner stått och snackat ett tag hör vi hur rektorn avslutar talet och alla elever börjar gå mot ingången. Dom vanliga lektionerna börjar om typ 45 minuter, så just nu har alla elever rast. När jag och Dante kommer in börjar jag leta efter Livia. Jag hittar henne inte, men jag ser tjejen hon hängde med igår vid skåpen, hon står och pratar med nån annan tjej, som jag antar går i hennes klass.
Jag går, med Dante efter mig, fram till henne för att fråga om hon sett Livia någonstans.

"Hej, du är Livias kompis va?" Hon vänder sig mot mig och möter mina ögon, wow, hennes ljusblå ögon är verkligen fina mot hennes mörkbruna, lite fuktiga hår. Hon påminner nästa lite om Livia.

"Hallå? Ville du nånting?" Hon viftar lite med ena handen framför mitt ansikte.

"Ehh...juste. Har du sett Livia?" Frågar jag och sneglar lite på Dante som kollar på mig med blicken 'du är så jävla pinsam'.

"Livia? Jag tror hon står borta vid fiket. Varför undrar du?" Hon kollar på mig lite frågande, hon minns mig säkert inte.

"Eh ja, jag är Ludwig...om du minns mig" Säger jag och kliar mig i nacken, vårt första möte är ju liksom inget som jag är stolt över.

"Jaha, juste, nu minns jag. Lugnat dig från igår eller?" Säger hon och ler lite överlägset. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på frågan och står istället tyst. "Nä, jag skoja bara, jag är Matilda" säger hon och ler.

-

Mycket riktigt så står Livia borta vid fiket, med Noel. Hon står lutad mot väggen och han står framför henne, och han måste ha sagt något väldigt roligt eftersom hon nästan viker sig av skratt.