Kärleken hatar mig | Hov1

Kapitel 18

"Men du sover hos mig i helgen eller?" Matilda kollar lite mot mig och ler. Jag tror det är någon fest i helgen , jag vet inte riktigt, jag vet bara att det är Dante som styrt upp det.

"Eh alltså" jag vänder blicken mot skåpen som vi går bredvid, hur ska jag svara på den här frågan på ett bra sätt? "Jag tror jag ska sova hos Noel"

"Noel?" jag möter Matildas blick och hon kollar en aning chockat mot mig samtidigt som hon höjer på ögonbrynen, "vad är grejen mellan er två egentligen?" det chockade försvinner och nu kollar hon lurigt på mig istället.

"Grej? Det är inget mellan oss," jag kliar mig lite på käkbenet och kollar strikt rakt fram. Jag vill verkligen undvika Matildas blick just nu, "det tror jag inte iallafall."

"Vänta lite nu" Matilda vikter snabbt in och ställer sig framför mig vilket gör att jag tvärt måste stanna för att inte gå in i henne. Hon lägger händerna på mina axlar och spänner blicken i mig. "Du vet inte dom det är något mellan er?"

"Nej" jag svarar snabbt och kollar på sakerna runt omkring mig, Matilda är ovanligt bra på att läsa av personer som hon skulle möta min blick skulle hon se igenom mig direkt.

"Gillar du honom?" hon tar ett ännu stadigare grepp om mina axlar och nu möter jag faktiskt hennes blick, och den stirrar typ rakt in i min själ vilket gör mig lagom obekväm.

"Eh" min röst låter väldigt osäker, troligtvis eftersom det är det jag är. Mitt huvud går på högvarv, hur ska jag svara på detta utan att något blir fel?

"Jag vet inte, okej?" jag kollar ängsligt på henne och suckar. Jag försöker få hennes medlidande, men det är omöjligt. Hon kollar fortfarande lika seriöst på mig.

"Livia, gillar du honom?" hon är verkligen rakt på sak, något som gör mig lite chokad faktiskt.

"Matilda, nåt litet är det väll men om han bara ser mig som hans vän blir det jättekonstigt så snälla säg inget om detta, inte till någon" jag för bort hennes händer ifrån mina axlar och kollar besvärat på henne, och det seriösa försvinner mer eller mindre.

"Tänkte väll det, och nej, jag ska inte säga något" hon ler mot mig innan hon börjar gå igen. Jag går lite långsammare bakom henne och det känns som tankarna äter upp mig inifrån. Sa jag för mycket nu? Jag suger verkligen på känslor och sånt så jag vet typ inte hur jag ska bete mig när jag blir ställd sådär. Aja, jag sa iallafall inget som kan förstöra något hoppas jag, plus att jag litar på Matilda.

Jag vaknar ifrån mina tankar av att en svag smäll ekar genom korridoren vi går i. Jag vänder snabbt upp blicken och det jag möts av får mig att vilja skratta, men jag håller mig.

En bit längre fram ser jag Matilda resa sig upp ifrån marken, och vem hjälper henne? Jo, Ludwig såklart. Han verkar ha kommit ifrån grupprummen en bit bort, och i farten gått rakt in i Matilda.

Jag kan se hur dom båda kollar på varandra med stela blickar och Ludwig försöker i ren artighet le mot henne, om jag går fram kan jag kanske lätta lite på trycket, för just nu ser det riktigt obekvämt ut.

Jag går snabbt fram till dom och jag möter direkt deras obekväma blickar. Jag ler snett mot Matilda och ger henne "jag fixar det här" blicken.

"Hej Ludwig!" jag kramar om honom och ler.

"Hej Livia" hans blick pendlar mellan mig och Matilda och jag ser att han är obekväm, men han ser också, arg ut? Det är svårt att läsa av honom men om jag känner Ludwig rätt så är han eller har han precis vart arg. Han står och knyter nävarna men jämna mellanrum, vilket han alltid gör när han är arg. Hela 'knyta nävar' grejen har han säkert gjort ända sen jag lärde känna honom.

"Hur är det?" jag kollar på honom och sen på hans händer, han verkar fatta vad jag menar och han skakar ytterst lite på huvudet och spänner blicken i mig, han vill inte snacka om det alltså.

"Bra men, eh, jag måste gå nu, vi hörs väll Livia, och Matilda vi måste snacka snart" han nickar i någon slags hejdå gest innan han går ifrån oss med snabba steg.

"Oj, vad var det med han?" Matilda kollar förvirrat på mig och börjar sakta gå igen.

"Äsch det var säkert inget, han verkande vara lite stressad bara" jag rycker på axlarna och börjar lika som henne att gå igen.

Vi hinner dock inte gå mer än några meter innan jag ser Noel komma emot oss. Han går med snabba steg men så fort han möter min blick saktar han in.

"Har ni sett Ludde? Jag tror han är lite arg på mig" han stannar vid oss och kliar sig stressat i nacken. Ludde och Noel har bråkat, det förklarar varför han spände nävarna och inte ville snacka om det. Jag vet hur nära dom står varandra så varje gång dom bråkar blir Ludde först jättearg och sen blir han bara ledsen för han egentligen tycker om Noel.

"Ja vi mötte honom precis, men han gick ditåt" jag nickar lätt bakåt samtidigt som jag ler mot honom och våra blickar möts. Noels ögon är verkligen så fina, det var det första jag la märke till när jag träffade honom första gången.

"Ah fan, var han arg?" han kollar lite besvärat på mig och suckar.

"Som vanligt typ" jag höjer lite på ögonbrynen för att få honom och fatta vad jag menar, Ludde har sitt egna sätt att bli arg på kan man säga. Jag antar att han fattar eftersom han långsamt börjar nicka.

"Jag borde nog gå och hitta honom, men vi hörs om helgen sen?" han kollar glatt på mig samtidigt som han rättar till sin gråa mössa. Den där mössan alltså, jag har bara sett honom utan den typ tre gånger och två av dom var när han sov. Han måste verkligen gilla den.

"Aa de gör vi" jag ska precis börja gå ifrån honom när jag känner hur han lägger sina armar över mina axlar och drar in mig i en kram. Jag blir lite chockad först men efter någon sekund kramar jag honom tillbaka innan jag drar ifrån. Han ger mig en snabb blick innan han går ifrån oss.