Kärleken hatar mig | Hov1

Kapitel 41

Två veckor. Två veckor sen Noel var i skolan senast. Två veckor sen det inte var vi längre. Bara tanken av honom ger mig ont i magen. Jag saknar honom så jävla mycket. Jag kanske tog fel beslut? Äsch, jag vet inte. Det ena jag vet är att jag fortfarande bryr mig om honom och att jag måste veta varför han inte är i skolan. Jag måste träffa honom. Nu.

Jag tar upp min mobil och trycker mig in på appen där man sjukanmäler sig. Jag skiter i allt nu, jag ska träffa honom.

Några knapptryck senare tar jag min väska och reser mig snabbt upp ifrån bordet jag och Matilda sitter vid.

"Vänta, vart ska du?" hon kollar upp från datorskärmen och ler snett mot mig.

"Till Noel" jag svarar kort och börjar gå men jag hör att Matilda såklart kommer efter, hon kommer väll skälla ut mig eller nåt. Det vanliga angående Noel just nu alltså. Hon tycker verkligen inte om honom för tillfället.

"Varför det?" hon kollar på mig besviket och en aning irriterat på mig, "Han har ju betett sig som skit mot dig?"

"För jag känner på mig att nåt är fel, och jag måste veta vad" jag himlar lätt med ögonen och suckar innan jag enkelt tränger mig förbi henne för att gå mot utgången.

"Gör inget du kommer ångra bara" Matilda ropar efter mig men jag skakar bara på huvudet som svar. Jag kan inte bry mig mindre om vad hon tycker, eller någon annan i allmänheten egentligen. Det här är mellan mig och Noel. Ingen annan.

-

Bussen rullar, efter vad som känns som en evighet, in på Noels gata och jag trycker på stoppknappen. Den svänger in mot den lilla busskuren som finns och när den stannat till kliver jag snabbt av.

Så fort jag ser hans port lägger sig en oklar känsla över mig. Alla minnen jag och Noel har där börjar spelas upp i mitt huvud. Allt ifrån första gången jag var där, våran första riktiga kyss och säkert tusen grejer till. Det gör verkligen ont i mig att se hans port men också hans hus.

Jag går fram till porten och det bränner till i armen när jag lägger fingrarna på handtaget. Klarar jag verkligen det här? Jag slår in portkoder och ett klick kommer ifrån dörren, jag öppnar den och det är som att gå in i en vacuum. Det känns som jag blir kvävd typ. Jag vet inte varför jag känner såhär, det är nog för jag vet att innerst inne så älskar jag honom fortfarande, även fast det tar emot att ens tänka det.

Jag går med snabba steg upp för trapporna, jag brukade vanligtvis ta hissen men jag måste verkligen röra på mig just nu, det är nog nerverna.

Efter två trappor stannar jag andfått och stirrar på dörren framför mig. Vid brevinkastet på den stora trädörren sitter en liten lapp med texten "flike" slarvigt skrivet på. Jag vet att det är Noel som skrivit det, inte för att jag frågat, utan för att hans handstil skulle jag känna igen på kilometers avstånd.

Jag får världens klump i magen av att stå här. Tänk för liksom en månad sen var det här nästan mitt andra hem och nu vågar jag knappt ringa på, tänk om han hatar mig. Nej Livia, ta dig samman.

Jag tar ett djupt andetag och trycker snabbt på ringklockan. Min puls är säkert uppe i tusen nu och jag nästintill hyperventilerar. Jag har verkligen inte tänkt ut detta, liksom vad ska jag säga? Hur mår du funkar ju inte, han mår ju uppenbarligen inte så bra.

Sekunden jag hör hur någon börjar hålla på med låset på andra sidan dörren överväger jag att nästan springa härifrån. Paniken växer och jag känner hur mina andetag blir tyngre. Okej, jag måste göra det här, stå kvar.

Dörren öppnas och där står han. Noel. Det är som att någon slår mig i magen när jag ser honom. Hans blick ser helt förstörd ut, ögonen är liksom röda, men inte som han gråtit, utan typ gnuggat sig i dom, hårt. Han har på sig samma sak som när vi sågs senast, för 2 veckor sen. Ett par gråa mjukis och en svart hoodie.