Kärleken hatar mig | Hov1

Kapitel 39

Att ta hissen upp till Noel har aldrig varit jobbigare. Men samtidigt skönt på något sätt. Jag ska få ta ut all min ilska. För helt ärligt, jag är arg, riktigt jävla arg.

Med ett snabbt tryck på ringklockan står jag sedan och väntar, väntar i vad som känns som en evighet. Jag vet precis vad jag ska säga, vad jag ska göra och vad jag sk..

Plötsligt står han där, precis framför mig. Och när jag ser honom är det som att alla miljontals fjärilar han skapat i mig magen bara dör, och långsamt faller ner till botten. Men samtidigt blir jag helt ställd, jag vet inte alls vad jag säga eller vad jag ska göra. Han är ju fortfarande min pojkvän som jag älskar, eller? Det är som att det står två personer på varsin sida om mig, och dom sliter sönder mig.

"Hej" Noel kollar på mig, och jag ser skammen i blicken, som ögonen på en tiggande hundvalp.

"Hej" jag försöker vara självsäker och stark, och jag lyckas nog ganska bra, med tanke på att skammen i Noels ögon växer.

"Kom in" Noel flyttar sig från dörröppningen så att jag kan gå förbi och in i hallen. Han har verkligen inte klätt upp sig, inte för att jag har det, men jag har iallafall på mig lite vardagliga kläder. Han däremot bär ett par gråa mjukis och en svart hoddie, jag kommer på mig själv med att tänka på hur snygg han faktiskt är i det. Sluta Livia, du vet vad han har gjort.

"Vill du ha nåt att äta eller..?"

"Nej, Noel. Jag kommer nog inte stanna så länge" jag tar snabbt av mig skorna och hänger av mig min tjocka vinterjacka. "Jag kom bara hit för att fråga dig en sak"

"Okej, men vi kan väll sätta oss i vardagsrummet eller nåt?" jag nickar och följer efter honom in till soffan som står placerad i högra hörnet av det stora ljusa rummet. Utanför det stora fönstret öser snön ner, och på ett sätt är jag ändå glad att jag är inomhus, även fast det är i Noels lägenhet jag befinner mig.

Vi sätter oss ner i soffan. Ingen av oss nämner något om de som hänt, men jag tror att vi båda vet. Därav den minst sagt stela stämningen. Jag trodde aldrig jag skulle sitta här med dom känslorna jag känner just nu.

"Vad var de du undrade?" Noel harklar sig lite försiktig och lägger sedan lugnt blicken på mig. Jag tror att han fortfarande hoppas att jag inte vet, att jag inte är påväg att göra det jag faktiskt ska. Men oj, vad fel han har. Efter skolan igår letade jag upp tjejen som visat mig bilden på den där Moa och Noel, och bad henne skicka bilden till mig. Hon tyckte nog att det var lite konstigt, jag förstår henne, vem skulle vilja ha en bild när ens pojkvän är otrogen.

"Det jag undrar är om du kan förklara vad det här är?" jag tar upp mobilen, går in på kamerarullen och klickar mig in på den senaste bilden där. Den korta sekunden jag ser bilden innan jag vänder mobilen mot honom gör ont, att behöva se den bilden gör väldigt ont.

Men när jag väl vänder den mot Noel förvandlas hans blick till den mest ångestfyllda jag någonsin sett. Jag ser i ögonvrån hur hans ena hand tar ett att stadigt grepp om soffkanten och hela han stelnar till. Den här bilden är säkert ny för honom också. Så att han blir såhär chokad är egentligen inte så konstigt.

"Eh.. jag vet inte?" han flackar runt med blicken, alltså som vanligt när han blir nervös eller obekväm. Jag blir nästan lite kränkt, vadå 'jag vet inte', hur dum tror han att jag är?

"Okej? Kan du förklara vem det är då?" jag spänner blicken i honom, även fast han kollar ner i golvet.

"Eh.." han stänger ögonen hårt i någon sekund innan han lätt suckar och möter min blick. "Livia, jag.." det kommer ut som en knappt hörbar viskning. Han drar ena handen genom håret och ger ifrån sig en arg suck. "Förlåt"

"Men..varför?" Även det blir endast en viskning. Innan hade jag hoppats på att det inte var sant, att tjejen i skolan bara skämtade. Men han erkände precis, han har varit otrogen. Det är som att mitt skal av ilska spricker, och all sorg jag haft inom mig bara strålar ut. Jag känner hur det svider till genom näsan och hur ögonen vattnas. Nej, du får inte gråta, inte visa dig svag.

"Livia, jag älskar dig" säger han tyst. Han kollar inte längre på mig heller, hans blick ligger på golvet.

"Nej, Noel" jag ställer mig upp och det går inte att hålla tillbaka tårarna. Det rinner okontrollerat från mina ögon. "Det är över" jag vänder om och går ut i hallen. Skorna drar jag bara på mig och likaså jackan, jag måste härifrån så snabbt som möjligt. När jag springer ut i trapphuset smäller jag igen dörren bakom mig och börjar ta mig ner för trapparna.

"Livia, snälla vänta" hör jag Noel ropa bakom mig. Har han svårt att fatta att jag inte orkar med oss mer?

Det första jag gör när jag kommer ut ur lägenhetshuset är att ringa Matilda, och hon svarar efter första signalen.

"Hur gick det?" Hon låter nedstämd på tonen, inte så konstigt, hon vet ju vad jag precis gjort. Men jag kan knappt prata, jag står bara och snyftar.

"Jag älskar honom, Matilda " är det ända jag får fram innan jag börjar gråta ännu mer.

"Men, Livia. Du måste låta honom gå, han är ändå bara skit" jag vet att hon bara vill hjälpa mig. Men just nu känns allt bara hopplöst.

"Hur tror du att det då känns när han är allt jag vill ha?"