Kärleken hatar mig | Hov1

Kapitel 38

"Sa han att han älskade dig? Det är typ det finaste jag hört" Matilda tar sig på bröstkorgen medan hon glatt suckar.

"Ja, från ingenstans. Han sa att han hade kommit på något i fredagsnatt och det var det" jag ler när jag tänker på lördagen. Noel älskar mig, och jag älskar honom.

"Ursäkta, du är Livia va?" jag vänder lite på mig och möts av en främmande tjej som ler trevligt mot mig, varför hon vet mitt namn har jag ingen aning om.

"Ja, hurså?" jag kollar på Matilda och hon verkar inte veta vem tjejen är heller.

"Är du fortfarande tillsammans med Noel i tvåan?" frågan chockar mig lite, vad får henne att tro att vi inte är det?

"Ja det är hon, vadårå?" Svarar Matilda då jag själv inte gör det och spänner blicken i tjejen. Både hon och jag märker att nåt är fel.

"Aha, ojdå" tjejens blick blir genast stressad "eh, jo han låg med min kompis Moa i helgen. Fredagsnatt för att vara mer exakt"

På mindre än en sekund vänds hela min värld uppochner. Det kan inte vara sant. Jag vill bara ställa mig upp och skrika på tjejen framför mig att hon har fel, att min underbara Noel aldrig skulle göra något sånt. Men jag kan inte röra mig, inte ens andas. Allt bara stannar.

"Vad har du för bevis på det?" Matilda pratar med än aningen irriterad ton mot tjejen samtidigt som hon kollar på mig. Jag antar att hon ser hur tårarna tränger fram i mina ögon.

Tjejen tar upp sin mobil och efter några sekunder vänder hon den mot oss. På skärmen ser jag en bild på Noel och den här Moa liggandes i en säng, Noel sover och Moa har tagit någon slags selfie på dom båda. Täcket som ligger över honom har åkt ner en bra bit så man ser tydligt att han inte har någon tröja på sig, och hon håller täcket tryckt mot brösten, hon har alltså i ingen bh på sig. Bilden är även tagen i lördags klockan 04.23. Samma dag som han sa att han älskade mig.

"Jag.." stammar jag. Jag kan inte prata. Jag känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Jag går sönder. Så många frågor snurrar i mitt huvud. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag har ju vart hur snäll som helst mot Noel? Är han den fuckboy som Ludwig faktiskt sa?

-

Klockan är säkert runt åtta på kvällen just nu. Jag har ingen aning. Efter att den där tjejen i skolan visade bilden på Noel och Moa gick jag hem direkt, jag skulle lunchat med Noel och Ludwig, men jag vill inte ha nått att göra med någon av dom två just nu. Min mobil plingar till och det är ännu ett sms från Noel. Jag har struntat i att båda svara på hans sms och samtal under hela dagen.

Noel, 09.41
Vart är du? Är du inte kvar i skolan?

Noel, 10.00
Hur mår du?

Noel, 10.15
Livia? Jag blir orolig, vart är du? Hittar bara Matilda men hon är skitsur på mig tydligen.

Noel, 11.00
Hur blir det med lunchen?

Noel, 11.03
Livia?

Noel, 12.08
Jag och Ludwig äter nu, kom om du vill. Du vet vart vi är

Noel, 13.14
Missat samtal (11)

Noel, 15.00
Livia? Hallå?

Noel, 17.18
Om du inte svarar snart kommer jag hem till dig

Noel, 19.00
Har jag gjort något? Snälla svara

Noel, 19.36
Missat samtal (27)

Noel, 20.00
Lever du? Snälla svara

Jag läster det sista meddelandet flera gånger. Klart jag lever, och om jag inte hade det kan han väll inte förvänta sig ett svar. Idiot. Otrogna idiot.

Jag, 20.01
Jag lever

Sekunden efter jag tryckt på skicka dyker en bild på honom upp på skärmen och min ringsignal börjar strömma ut ur högtalarna. Han ringer. Jag svarar.

"Hallå? Livia?" hans röst låter både lättad men samtidigt omänskligt orolig.

"Mm" svara jag kort

"Vart har du vart hela dagen? Hur mår du?" hur kan han ens prata till mig på de sättet han gör? Hur kan han låta som att han ens bryr sig?

"Varför vill du veta det?" jag försöker verkligen att låta självsäker, jag vill inte att han ska höra hur krossad jag faktist är.

"För att jag bryr mig om dig?" När han säger de låter det som en självklarhet, och det brukade det ju vara, innan han bevisade motsatsen.

"Jaha, kul o höra. Jag tror vi behöver prata med varandra" jag går rakt på sak, utan att svara på hans dumma frågor.

"Va? Varför det?" där, med dom orden byts hans lugna, monotona stämma ut mot ren stress.

"Jag kommer till dig klockan 10 imorgon. Känns lite konstigt att ta detta över telefon"

"Klockan 10? Det är skola då?" säger han osäkert.

"Klockan 10 eller inget. Du väljer" med en nonchalant ton lämnar orden min mun innan jag snabbt lägger på.

Direkt när samtalet avslutas börjar jag gråta. Jag kan inte fatta att jag klarade av att ens prata med honom, och imorgon ska jag möta honom ansikte mot ansikte. Jag bryr mig nästan inte om vad han har för ursäkter, för när jag lämnar Noels lägenhet imorgon, så kommer jag inte vara hans flickvän längre.