När jag träffade dig.

Kapitel 22-Ensam

<>Joels perspektiv<>

"Joel kom ner nu!" Skriker mamma. Klockan är 10 på morgonen och det enda jag vill är att få ligga kvar. Men jag måste vakna tidigt för vi ska åka till min mormor under helgen. Årsdagen börjar närma sig och mamma blir så förvirrad och då måste man göra allt vad hon säger. Så denna helg är jag fast i skogen med inget internet och ingen täckning. Jag skulle ha bjudit Jonte eller Remy, men då måste jag prata om det. Jonte vet men inte Remy och jag vill inte heller att hon ska få reda på något. Det vi har är inte långvarigt eller?

Jag började att fundera på hur det skulle va om jag släppte in Remy på riktigt och att hon fick stanna där. Ingen hade fått komma nära mig sen olykan och jag gillade att ha det så. För då skulle ingen göra att jag skulle få de känslorna. Ledsen och skuld.

"Joel!!" Skriker mamma igen och nu låter hon irriterad. Fort ställer jag mig upp och går ner. Mamma hade gjort stekt ägg till frukost och det luktade ljuvligt. Den bästa start på dagen.

Jag äter upp mina mackor och reser mig upp och går till mitt rum för att packa.

Innan jag sätter mig i bilen för att åka skickar jag ett sms till Remy:

Bästa du: ville bara höra av mig innan jag åker till helvetet. Saknar dig redan. Puss/ Joel<3

Innan ett par minuter får jag svar:

Saknar dig med<3 Ring så fort du kommer tillbaka/ Remy :)

<>Remys Perspektiv<>

Jag sitter på min säng och kollar runt på facebook och låten She don't like the lights av Justin Bieber spelar. Den gör mig lugn. Tankarna börjar flyga iväg och dom hamnar på Joel. Undra vad han gör i skogen. Tänk han ljög för mig och är med någon annan. Eller är han på någon fest och ville inte ha med mig för att jag är tråkig. Sluta! Du litar på honom Remy. Han har ingen andlednig att ljuga för dig längre eller? Han gillar dig för han gav ju dig ett jättefint halsband som ett tecken på det eller hur? Ja så är det. Jag rör i halsbandet och tänker på när jag fick det och hur lycklig jag var.

Plötslig vebrerar min mobil och när jag ser vem det är sprids ett leende på mina läppar och när jag läser det sänks min oro lite. LITE.

<><><>

Sakta går jag upp för trapporna. Det här var ett misstag. Varför skulle jag jämt vara den personen som ger efter. Men jag behöver Vanessa som min vän igen. Utan henne har jag bara Joel och jag kan inte vara med honom hela tiden. Han är kille och behöver utrymme plus så saknar jag henne. Vi hade så bra kontakt.

Jag ringer på dörren och väntar men det är ingen som öppnar. Så jag försöker att ringa henne istället men hon svarar inte. Då får jag gå hem igen.

Vad ska jag göra nu?

<><><>

Tack att ni läser <3 :)