När jag träffade dig.

Kapitel 13-Sanning

<>Remys perspektiv<>

Jag la in min engelsk mapp i skåpet, då jag känner en hand på min axel. Jag vände mig om och där står Joel med ett leende.

"Ska vi hitta på något?" Frågar han och jag känner mig osäker för vi har inte pratat sen i söndags, då han kom hem till oss för att hämta några av Jontes grejer. Klara och Jonte har inte pratat med varandra och hon vägrar att säga vad som hände.

"Okej" Säger jag tyst och kollar ner på golvet.

"Bara för att Jonte och Klara bråkar behöver vi inte ignorera varandra" Säger han och jag kollar på honom. Han kollar rakt på mig och jag nickar till svar.

"Förlåt, men det är allvarligt mellan dom" Säger jag och bitter mig i läppen.

"Ja med det är ju inte det mellan oss. Eller hur?" Säger han och drar handen genom håret och kollar allvarligt på mig.

"Nej" Säger jag och vänder mig och letar efter svenska läxan i skåpet. Jag hittar den på översta hyllan. Jag sätter på min svarta skin jacka och rättar till håret.

Joel står fortfarande kvar bakom mig och jag vänder mig om och går förbi honom.

"Kommer du?" Frågar jag och hör hur han börjar gå efter mig.

<><><>

Vi sitter på en bänk nära en sjö och mitt hår flyger av vinden. Vi har båda en varsin glass och ingen har sakt så mycket till varandra, jag bestämer mig för att bryta tystnaden.

"Så, hur mår Jonte?" Är det ända jag kommer på och vänder blicken mot sjön och ser lite längre bort på stranden att det är två barn som leker.

"Ja det är väl inget vidare." Säger han och kollar också på barnen vid stranden.

"Men det är bra att han blir av med henne"

"Vad menar du?" Frågar jag förvirrat och vänder min blick på honom istället. Klara och Jonte är det perfekta paret.

"Jo man kan inte lita på henne." Säger han och kollar på mig med en konstigt blick.

"Hon har bara gjort ett misstag." Säger jag kollar tillbaka mot stranden och barnen är borta.

"Det är inte första gången. Men hon brukar komma undan med det." Jag känner hans blick på mig.

"Hur vet du det?" Är det ända jag kan säga.

"För det handlar om mina bästa vänner och en gång min egen kusin." Säger han och han flinar åt tanken.

"Vet du vem det var denna gång?"

"När jag frågade vad hon gjort blev hon sur och slängde ut mig. Och sen dess har hon inte pratat med mig." Jag är arg på henne och hon får klara sig själv nu.

"Hon var ensam förut och jag försökte prata med henne men"

"Hon har inga andra vänner, det är därför hon är ledsen att det tar slut med Jonte och henne." Avbryter Joel mig.

"Men vem var hon med innan de blev tillsammans?" Frågar jag snabbt och kollar ner på mina slitna converse.

"Vanessa." Säger han.

"Men Vanessa hatar Klara" Dom kompisar, aldrig så som Vanessa pratade om Klara.

"Det var innan de kom ihop sig. De gillade samma kille och Vanessa vann honom. Och det gillade ju inte Klara" Säger han.

"Men nog av de, jag har en fråga till dig."

"Det är bara att fråga på." Säger jag och ger honom ett leende.

"Min pappa fyller 50 och vi ska fira vid våran sommarstuga. Skulle du vilja hänga med under helgen?" Frågar han och jag känner hur glad jag blir att hon frågar mig. Bara mig!

"Jontes familj åker hem på fredag efter kalaset så?"

"Ja det kan jag väl, om du vill." Säger jag och kollar på honom.

<><><>

Tack till alla som läser :)