I'm daughter to a mafia

Skotten vid bilen

Nathan tittade upp på mig, han väntade på min reaktion, men det fanns ingen. Detta måste ha varit ett skämt, de kunde inte ha tagit mamma. Jag kände hur det brändes i ögonen. Jag bara stirrade på lappen. Läste den gång på gång för att försäkra mig om att jag läst rätt.
"Vi hittar henne. Hämta shippet eller listan eller vad de än nu är ute efter och..." började Nathan.
"Lyssna, du vill inte lägga dig i detta, tro mig, men tack för hjälpen."
"Varför inte?"
"Du kommer dö."
"De vet redan hur jag ser ut, så vad är grejen?"
"Min pappa var maffia, man vill inte ha med hanns business att göra." sa jag kort. "Dessutom så vet jag inte vad för lista de vill..." Pam! Jag avbröts av någon som bankade på dörren. Jag tittade förskräckt på Nathan. Vi gick försiktigt fram mot dörren och jag tittade i kikhålet. Det stod två män, båda med luva så att den täckte deras ansikten. Det började rycka i handtaget. Jag och Nathan sprang in till köket igen.
"Vad ska vi göra?" frågade jag honom.
"Går härifrån?" sa han lite uppenbart, men ändå som en fråga.
"Hur?" Han svarade inte, utan gick vara fram mot balkongdörren.
"Är du helt galen?" frågade jag lite högre ön vad jag borde, för männen hade börjat rycka mer och mer i handtaget.
"Det är vara första våningen, sen kan vi ta min bil och sticka här ifrån." Jag nickade, det fanns inget annat val. Jag sprang in till köket för att hämta lappen och till rummet för att hämta mobilen, nycklarna och mitt turhalsband (som jag fått av pappa).
"Vart gick du?" frågade Nathan som väntade på balkongen.
"Behövde hämta några viktiga saker." svarade jag.
"Jag går ner först." sa han, gick över balkongsräcket och började klättra ber, sedan hoppade han när han var någon meter från marken. Jag gjorde samma sak, men det blev inte lika bra och jag fick skit och i knäna och vaderna. Vi började springa (jag haltade) mot Nathans bil och hoppade in i den.
"Vart skulle vi?" frågade han och startade motorn.
"Börja mot New Jersey." sa jag och nickade.

***

När både jag och Nathan fått tillbaka andan frågade han:
"Damm Girl, vad har du gjort egentligen?" Jag svarade inte.
"Vad var det om din pappa?" fortsatte han.
Jag började förklara om att han varit maffia, att han dött, varför vi flyttat hit, mr Harvey och allt sånt.

"Och listan de ville ha?"
"Vet inte." svarade jag ärligt. Jag suckade och kände skuldkänslorna komma. "Jag är ledsen, de kommer jaga dig på grund av min pappa."
"Va? Jag vill hjälpa dig, dessutom så låter det skitcoolt att besegra maffias." sa han och lät som en treåring.
"Inte när ens mamma kommer dö." sa jag och kände att jag skulle börja gråta.
"Åh, ja, juste, ledsen över det, men vi hämtar henne."
"De vill ha listan och jag vet inte..." ännu en gång blev jag avbruten. "Ahhh!" skrek jag och Nathan duckade huvudet. Någon hade skjutit ett skott och det hade kommit några centimeter ifrån bilen. Flera skott sköts riktade mot oss och folk på gatan skrek och duckade.
"Är de ute efter oss?" sa Nathan panikslaget och gasade. Jag nickade våldsamt. Han svängde och gasade och gps;en på hans mobil började pipa för att visa att vi åkte fel. Han körde in i en liten skog.
"När jag säger nu kommer jag stanna bilen och vi måste hoppa ut ur den, sen springer vi ut, okej?" sa han och jag nickade. Vi hade två bilar efter oss och jag kunde känna hur när skotten var för varje gång de avfyrade, men Nathan körde gungigt på vägarna så att de inte skulle träffa.
"Nu!" sa han högt när vi svängt en ganska bred kurva. Jag rusade ut ur bilen och vi sprang ut i skogen. Det fortaste vi kunde.