I'm daughter to a mafia

Inte ens honom

När jag vaknar nästa morgon petar sig solen in genom fönstret så att jag behöver kisa när jag öppnar ögonen. Jag suckar tungt. Vart var jag? Och då kom jag på att jag var på ett hotell. Jag hade svaga minnen från gårdagen som blev tydligare och tydligare. Jag hade nästan dött, två gånger faktiskt, blivit bjuden på pizza av en främling som misstänksamt dödat sina föräldrar, fått lift av främlingen, checkat in på ett hotell, med Nathan. Det var det som hänt de senaste 24 timmarna. Jag steg upp ur sängen och kände det kalla golvet mot mina fötter. Jag slängde en blick på bäddsoffan där Nathan fortfarande låg och sov. Jag gick mot jackan som jag hängt vid dörren och tog upp min telefon ur fickan. 07.36. Vi skulle checka ut senast 12.00. Jag kände hungern krypa fram i magen.

Jag går tillbaka till sängen och slänger mig på den. Jag öppnar upp den och ser att jag fått ett sms, av ett okänt nummer. Jag skyndar mig att öppna upp meddelandet.

"Lite inte på någon. Inte ens honom. "

Jag läste om meddelandet minsts 15 gånger innan jag uppfattade något. Inte lita på någon? Inte ens honom? Den "honom" måste var Nathan, men han hade ju räddat mig. Flera gånger, faktiskt. Jag kände en klump i magen. Vem var det änns som skickat meddelandet? Det kan inte vara de domar efter oss, varför skulle de varna mig? Eller så kanske de vill att jag ock Nathan ska splittras, då blir det enklare att få tag på mig eftersom det hela tiden varit han som fått mig ur allt.
"Varför vaken så tidigt?" sa Nathans röst i en djup gäspning. Jag hoppade till och kollade åt hans håll där han satt i bäddsoffan.
"Godmorgon." sa jag neuralt, jag ville inte berätta om meddelandet.
"När skulle man checka ut?" småropade Nathan medans han gjorde ett försök att stänga ihop bäddsoffan.
"Tolv." svarade jag och skyndade mig att stänga av mobilen.
"Och vad döljer du?" frågade han och höjde ena ögonbrynet.
"Inget?" sa jag osäkert.
"Fine, säkert någon tjejgrej. Men, lita inte på någon." sa han sedan mer seriöst.
"Inte ens dig?" frågade jag och han började genast se nervös ut, jag kunde nästan höra hans hjärta bulta hårt där det låg i bröstkorgen.
"Menar du det?" sa han sedan chokat.
"Vadå för något?"
"Jag har typ räddat ditt liv två gånger och du tänker att du inte kan lita på mig?" Han lät denna gången mer sårad.
"Förlåt, jag är bara rädd. Ska vi gå och ära frukost?" frågade jag. Han nickade och slängde på sig jackan och skorna. Jag gjorde samma sak och vi begav oss av till matsalen.

Det fanns typ tusen saker att välja på. Olika sorters flingor och bröd med olika filer, yoghurtar och pålägg. Massa grönsaker och frukt, pannkakor, äggröra och fikabord. Nathan bombade sin tallrik med allt möjligt, mest onyttigt. Jag fick bara en tanke som sa att det egentligen var skumt att han hade muskler och magrutor även om han åt som han gjorde. Jag tog några mackor med ost, smör och grönsaker och bombade med frukt och några glas juice.

Vi åt snabbt och checkade ut i förtid.
"Vad för vi nu?" frågade jag när vi kommit ut ur hotellets entré.
"Adressen, där de hade din mamma."
"Vad är det med den?" frågade jag.
"Läs upp den. Vi måste ju dit."
"Men de vill ha den där listan eller shippet eller vad dt än var."
"Det är därför vi ska lura de! Vi får nog snart en idé." sa Nathan chill.
"Visst...eh." började jag och vek upp lappen ur jackfickan. "Rover Street 4, New Jersey."
"Då börjar vi där." sa Nathan och nickade.
"Hur har du tänkt det?"
"Vi hyr en bil?" sa han som om han vore ett geni.
"Visst, närmaste bilmack?"

Nathan stod och skrev på papper för att hyra bilen när min mobil surrade till. Jag lyfte upp den ur jackfickan och såg artiga fått ännu ett sms, men från ett annat okänt nummer. Jag läste det om och om och började kallsvettas.

"Vi vet vart du befinner dig och det borde inte ta mer än några dagar att komma fram. Om du inte hinner hit inom en vecka, så får du räkna med att bli föräldrarlös, helt och hållet..."