I'm daughter to a mafia

Lappen

Eftersom jag dagen innan hade lagt mig så tidigt så vaknade jag runt 4 på morgonen. Jag började bara tänka. Tänka på min pappa. På Nathan. Tänka på Nathan som räddat mig. Jag hade pratat med honom några få (väldigt få) gånger, men ändå så var det något med honom. Något man hatade, men också som man älskade. Han sätt att behandla tjejer, men också sättet han försvarade folk han gillade. Vem fan hade att han gillade mig? Han gillade mig inte och jag gillade honom inte. Jag suckade, jag orkade inte gå till skolan idag, eller någon annan gång. Nathan kommer säkert fråga vem mannen han räddat mig från igår var och vad han ville. Jag orkade inte. Var min idiot till papp tvungen att få mig att hamna i det här? Jag måste ha somnat om, för vad som kändes som några minuter senare, men var 2 timmar efter, började väckarklockan ringa. Jag suckade, men drog mig surt upp och började fixa mig. Mamma stod i köket och väntade på sina rostade bröd och pratade med någon i telefon. Jag gjorde en hest som frågade vem hon pratade med och hon gjorde en hest med handen att jag skulle vänta. När hon lagt på började hon prata.
"Godmorgon." sa hon.
"Godmorgon, vem pratade du med?"
"Rektorn."
"Vad ville hon."
"Enligt vissa lärare så hade du och en annan klasskamrat varit bland de sista i skolan." sa hon lite mer som en fråga.
"Det stämmer..." sa jag och kom att tänka på att mamma inte visste vad som hade hänt.
"De hittade en man dör, medvetslös och undrade om du visste något."
Jag började förklara allt som hön för mamma.
"Snälla, säg inget till rektorn, inte till polisen heller."
"Jag kan ändå inte, då skulle hela din skola hamna i problem med din pappas kontakter."
"Så vad ska vi göra då? Vi kan inte flyta, igen."
"Vi får hoppas på att de inte hittar oss en gång till." Jag tittade chokat på henne. Inget annat? Bara hoppas?

Jag gick för första gången hemifrån före mamma, för hon hade sjukskrivit sig och skulle vara hemma idag. Vad hon gjorde uppe såhär tidigt var ett mysterium, själv hade jag varit kvar i sängen tills jag dog.

Väl på bussen mött rush Cam. Jag berättade inget till henne om gårdagen.
"Hur gick grupparbetet med dig och Nathan?" frågade hon retsamt.
"Sluta, det var bara ett grupparbete!"

När vi kom in till skolan var det konstig stämning folk viskade och pratade snabbt. Jag och Cam gick till lektionen.
"Alla vet redan om mannen som hittades i korridoren. Ni behöver inte prata om det på lektionen!" sa mrs Hobbs surt. Cam räckte upp handen.
"Vilken man?" frågade Cam.
"Någon som kan förklara?" frågade mrs Hobbs.
Det blev en av Nathans kompisar, Buston, som fick förklara.
"De hittade en medvetslös man i korridoren i morse, vid biologisalen. Han blödd och de misstänker att han blivit slagen." sa han som om det vore världens häftigaste sak. Jag och Nathan utbytte blickar. Oroliga blickar. Skulle vi bli upptäckta?

"Vad tror du hänt med den där mannen?" frågade Cam när vi satt och åt lunch. Eller rättare sagt när hon åt, jag fick inte i mig något.
"Vet inte." mumlade jag.
"Du verkar inte vilja prata om det." sa hon och slutade prata mer om mannen.

Efter skolan blev jag hindrad från att gå ut från skolans område. Ingen hindrade mig, jag behövde bara prata med Nathan.
"Du får åka själv, min mamma kommer och hämtar mig idag." ljög jag för Cam och vi sa hejdå. Nathan verkade ha tänkt samma sak som jag och jag såg att han väntade vi entrén (som då också var utgång).
"Hej." sa han gulligt. Vafan? Nej, han är inte, inte alls gullig.
"Hej, ju du..." jag avbröt mig. Vad hade jag änns att säga?
"Vem var mannen från igår?" frågade han och jag hade inte märkt att vi börjat gå.
"Jag lovar att förklara allt, men inte här, när andra kan höra."
"Vart annars?"
"Vi sticker till mig." Jag blev förvånad över det jag sagt, men det hade varit oartigt att säga nej igen. Nathan verkade minst lika förvånad. Vi gick till hans bil (vit BMW som förresten var skitsnygg) och åkte hem till mig. Innan jag öppnade dörren till lägenheten kom jag på att mamma var hemma och sa:
"Om mamma skulle fråga vad vi ska göra, säg att vi ska plugga eller något, okej?" Nathan nickade bara.
"Hej mamma!" ropade jag när jag låst upp och öppnat dörren. Jag fick inget svar. Jag ryckte på axlarna.
"Vill du ha något att äta?" frågade jag Nathan. Själv var jag vrålhungrig eftersom jag inte hade ätit något på lunchen.
"Nej tack, det är bra." svarade han. Vi gick in i köket. Jag kunde ju förklara för honom samtidigt som jag gjorde ett mellanmål. På köksbordet låg en lapp, antagligen från mamma. Jag och Nathan började lösa den tyst i huvudet.

Om du vill ha tillbaka din mor vid liv så förväntar vi oss att du kommer med listan som finns på shippet. När du tagit det rätta beslutet, kom till Rover Street 4, New Jersey.