I'm daughter to a mafia

Madison McLee

När jag öppnar ögonen igen är jag säker på att jag är död. Mannen riktade pistolen mot mig, han måste ha skjutit. Varför skulle han inte ha skjutit? Nu skulle jag äntligen få träffa pappa. Om han nu hamnat i himmelen, en man som honom måste till helvettet. Jag skulle få slå hans käft, hur tänkte han på när han gömde det idiotiska shippet i det idiotiska halsbandet som orsakat min och mammas död.
"Ursäkta? Maya var det va?" sa en ljus röst. En ängel, tror jag.... jag öppnade ögonen och möttes av ett ansikte jag mött tidigare, men jag kunde inte komma ihåg vart.
"Madison, minns du mig?" frågade hon och jag fick tillbaka alla minnen. Madison, tjejen som vi mötte och bjöd oss på pizza.
"Mm." sa jag och försökte mig på att resa mig upp, men hon la genast sin hand och knuffade försiktigt mer mig igen.
"Rör dig inte, du är skadad."
"Men låt mig gå." gnällde jag. Jag kunde erkänna att jag lät barnslig, men jag skyller det på att jag fortfarande vaknade.
"Nej."
"Varför inte?"
"För att du är skadad och jag bryr mig om dig."
"Jag tror inte att någon som dödade sina föräldrar kan bry sig om en främling."
"Jag behöver berätta en sak som du kommer bli förbannad över, men du behöver veta." sa Madison och tittade ner i sina knän där hon satt bredvid mig på sängkanten.
"Vadå, att alla vänt sig emot mig? Pappa och Nathan, att de alla är förrädare? Eller att min mamma är död?" Ännu en gång kände jag tårarna.
"Nej, det var jag som skickade smset om att du inte skulle lita på någon, och bland "någon" råkade Nathan vara. Men jag behöver berätta att...vi...vi..."
"Viiii?" härmade jag Madison.
"Vi är systrar." sa Madison och blundade hårt. Hon öppnade ena ögat för att se min reaktion.
"Nå?" frågade hon.
"Aa, säkert!" sa jag bara ironiskt.
"Säkert vad då?" frågade hon.
"Du är inte min syster, om du hade varit det så hade mamma berättat." sa jag irriterat. Jag visste att mamma inte skulle ljuga för mig, aldrig någonsin.
"Hon visste inte heller om det." sa Madison.
"Hur skulle hon missa en nio månaders graviditet?" sa jag skämtsamt. Jag var helt bort, hur kunde jag missa att min mamma var död?
"Vi har olika mammor, men samma pappa." sa Madison.
"Men vi är ju lika gamla, det betyder att han var..."
"Otrogen? Det var en av många saker den skitstöveln var." sa Madison surt.
"Äntligen någon som tycker som mig! Men hur visste du allt det?"
"Han berättade innan han dog."
"Jag har fortfarande inte fattat hur han dog."
"Jag." sa Madison snabbt.
"Du vad?" frågade jag och hjärtat började skå snabbare och hårdare.
"Det var jag som...du vet, dödade honom. Jag stod inte ut med vad han gjort mot mamma." sa Madison och började gråta.
"Och vart är din mamma?"
"Död." sa Madison och grät ännu mer.
"Du...?"
"Jag." sa hon och nickade hårt.
"Varför? Om du älskade henne så..." När Madison började gråta ännu mer då stängde jag min käft. Konstigt nog så kände jag mig inte obekväm av att sitta i samma rum som DN mördare.
"Hon försvarade honom och...hotade mig med hans pistol och..."
"Jag förstår." sa jag bara och blev själv förvånad över hur sant det lät. "Vet du vad det var för idiotiskt ship de ville ha?"
"Någonting mafia emellan. Massa viktiga namn, antagligen hel massa pengar också."

Några timmar senare.....

Vi gick ut ur porten, axel mot axel. Jag hade tillbaks medvetandet nu och vi började gå ner längs gatan.
"Så...nu?" började jag mumla.
"Vi håller ihop va?" frågade Madison och jag nickade.

————————————————————————
                                 Slut

Stort tack till alla som läst, röstat, kommenterat och skickat trevliga saker via PM ❤️ Kanske inte det bästa slutet och den bästa boken, men det var min första och jag var lite...okunnig om man säger så ☺️

Ni är bäst, det behöver ni veta.

Ha en fortsatt bra morgon/dag/kväll!

//Linn