Du har sett mina sår, inte min historia

Kapitel 1

•Melina•
Tårarna rann ner för mina kinder när jag öppnade garderoben för att packa min väska. Jag hatar sos! Nu hade dom tagit ifrån mig allt! Jag hade inget kvar nu när jag inte fick bo kvar här. Jag hade precis blivit lycklig och glad för livet jag hade, men så ska dom såklart förstöra allt! Lena kom in i rummet, hon också i tårar. Hon satte sig på golvet bredvid mig och kramade om mig hårt.
"Allting kommer ordna sig gumman." Viskade hon men jag visste att det inte skulle det. Det skulle bli som förut-jag skulle försöka ta livet av mig igen.

•Daff•
Jag gick in på det lilla kontoret hos sos. Jag vart ganska förvånad när Lilly ringde mig i förrgår och frågade om jag fortfarande ville "adoptera" ett barn. Nu när jag tänkte på det så vart jag ganska osäker. Jag hade ju så fullt upp med grabbarna och jobb och så. Dessutom varför ska jag ha en tonåring för? Bara massa humör svängningar och mens.. Jag hade iallafall gått med på att jag skulle ha henne provisoriskt i en månad och sen fick vi väll se. Man vet aldrig, jag kanske faller för tösen.
Jag tog plats i den svarta skinn fåtöljen och granskade det lilla rummet. Det var vitt och stilrent. Inte så värst välkomnande för ett barn kanske. Lilly kom instormandes och stängde hastigt dörren efter sig.
"Hej, åh det var så bra att du kunde komma. Jag tror att hon kommer att trivas utmärkt hos dig." Sa hon och kramade om mig innan hon slog sig ner i fåtöljen mittemot mig på andra sidan om det vita glasbordet. Hon sträckte fram en pappers bunt med en massa text på.
"Jag har fyllt i det mesta redan, jag var lite osäker på alla nummer och så bara, och så får du ju såklart skriva på själv" skrattade hon lite. Jag nickade och började fylla i alla frågor i formuläret.
"När kommer hon att komma?" Frågade jag och kollade upp från papperna.
"Hon borde vara framme här om en timme." Jag nickade som svar och kliade mig lite i huvudet.
"Är det något speciellt jag borde veta om henne?" Frågade jag lite oroat.
"Nja...för kanske ett år sen så försökte hon ta livet av sig, men enligt dom nuvarande fosterföräldrar så är hon inte det längre, hon är en lycklig lite 'hormonig' tjej." Sa hon och jag mm:ade till svar. "Fortsätt fylla i där så ska jag kolla om hon är här snart." Sa hon och försvann ut ur den svarta dörren.

•Melina•
Jag följde efter Lena upp för en trappa och in genom ett par dubbeldörrar in till en lång korridor. Det liknade nästas som på ett sjukhus, fast utan alla sjuka människorna och all den handsprit som dom alltid har var tionde meter typ.

Jag gick osäkert fram och ställde mig bredvid Lena vid en stor disk. Bakom disken stod en gammal dam med brunt hår, fast med grå växt, och glasögon.
"Hej och välkommen till sos, hur kan jag hjälpa er?" Sa hon med en skrovlig men vänlig röst. Jag tog ett hårt tag om Lenas arm när hon började babbla om vem jag var och vad vi hade att göra här. När tanten började gå iväg så följde vi efter. Vi hamnade i ett medelstort vitt rum men vita väggar och till mestadels gröna möbler. Vi satte oss i en stor soffa. Det var jag, Lena och Nicklas här, Teresa och Ludvig hade stannat hemma med moster Anna. Tanten sa något i stil med att det snart skulle komma någon tjej, hon gick med raska steg ut ur rummet.

Jag kände mig helt tom i kroppen, jag hade redan gråtit hela natten så jag visste inte ens om det var fysiskt möjligt att gråta mer.
Även om det gick så skulle jag inte orka. Jag hade inte sovit så värst bra heller, natten hade slutat klockan tre i tårar, in gosad i Lenas famn.

Några minuter senare så kom en ung tjej in. Hon presenterade sig som Lilly och började prata om att jag skulle få det så bra och skönt hon min nya fosterpappa.
"Vi tar alltid barnets bästa i första hand." Sa hon glatt, jag kollade ilsket upp på henne.
"Jasså?" Sa jag snäsigt "Men varför lät ni mig inte få bo kvar hon Lena och Nicklas då? Där jag för en gångs skull mådde bra?!" Fräste jag ur mig och kände Lenas lugnande hand mot min axel.
"Nu förstår jag inte riktigt?" Sa Lilly oskyldigt och jag hade lust att slå till henne.
"Vadå förstår inte? Ni lät mig ju inte bo kvar hos dom!" Nästan skrek jag och mitt hjärta slog våldsamt i bröstet.
"Hjärtat, det är inte doms fel." Sa Lena lugnt.
"Vadå inte doms fel?! Hur kan du inte vara arg över detta?!"
"Men gumman det var inte dom som tog dig ifrån oss, det var vi som inte kan ha kvar dig mer." Sa hon och jag ryggade tillbaka.
"Ursäkta?!" Sa jag i hopp om att jag hört fel.
"Vi är jätte ledsna hjärtat men du är bara för svår att ta hand om. Vi vill att du ska få bättre föräldrar." Sa Nicke och höll om Lenas hand.
Jag höjde handen och ett hårt slag träffade Nicklas näsa.