Du har sett mina sår, inte min historia

Kapitel 22

•Omar•

"Melina?" Frågade jag försiktigt men hon rörde inte på sig.

Endast andetag syntes som rörelse på henne och hennes låga snyft var det ljud som hördes.

"Felix hoppade från bron." Sa jag och hon tystnade helt.

"Do,dog han?" Stammade hon fram och jag suckade och kände tårarna pressa bakom ögonen.

"Han är på sjukhus." Sa jag och en tår rann över.

"Han klarade sig ganska bra." Fortsatte jag och hon kikade upp på mig.

"Vill du följa med dit?" Frågade jag och såg på hennes illröda ansikte.

"Jag tror inte att han vill ha mig där." Sa hon och en flod av tårar kom rusandes.

Jag drog in henne i en kram och hon grät mot min axel medan tårarna sakta åkte ner för mina kinder.

"Omar?" Frågade hon.

"Mm."

"Visste du?" Snyftade hon.

"Visste du att han var tillsammans med en annan tjej?" Frågade hon och bröt ut i tårar.

"Nej, men jag tror inte att dom var tillsammans." Sa jag lugnande.

"Omar?" Frågade hon efter några timmar.

"Mm?" Mumlade jag trött.

"Tack för att du stannade." Sa hon och det lät som om hon skämdes.

"Jag skulle knappast lämna dig i tårar." Sa jag och hon skrattade till.

Jag hade beslutat mig för att stanna kvar hon Melina, man vet ju aldrig vad hon kan hitta på, speciellt efter något sådant här.

Jag visste inte vad jag skulle tro och vad Felix gjorde, jag visste ju inte vad som hade hänt i detalj, bara att Felix och en okänd tjej hade kyssts.

Men hur kunde Felix göra något sånt i huvudtaget?!

Han är ju en snäll, fin kille.

Men tydligen inget vätt i huvet...

•Felix•

Jag såg mig omkring i det vita rummet, sjukhus?

Vad gjorde jag här?

Just det, Melina.

Det gjorde ont i hjärtat. Inte från fallet eller så, utan för att jag var så himla idiotisk!

Jag klickade på knappen för att kalla på en sjuksköterska och snabbt var någon in genom dörren.

"Åh du har vaknat nu." Sa det unga tjejen med uppsatt hår och vit rock som jag antog var en sjuksyster.

"Hur länge har jag sovit?" Frågade jag häpet.

"Bara några timmar." Sa hon och jag slappnade av lite.

"Hur mår du, gör det ont någonstans?" Frågade hon

"Nej, bara i armen." Sa jag när jag upptäckte smärtan.

Hon började känna och klämma på armen efter var det gjorde ont.

"Vi kommer att ta in dig på röntgen om ungefär 2 timmar. Du får smärtstillande tills dess. Sa hon och tog fram en spruta som hon förde in i armen.

Efter någon minut så hade smärtan försvunnit och jag slöt ögonen och somnade igen.

***

"Felix?" Sa en mild röst jag kände igen och skakade min arm lite lätt.