Du har sett mina sår, inte min historia

Kapitel 4

•Melina•

Jag vet inte hur jag lyckades springa ända hit, men nu stod jag vid ett bro räcke redo att hoppa, för anda gången i mitt liv. Jag hade lyckats tappa bort killarna när jag sprang genom det lilla centrumet jag lyckats hitta till. Nu väntade jag inte en sekund med att hoppa efter som jag visste att dom kunde komma när som helst. Jag tog över ena benet över räcket, och sen andra. Jag andades häftigt och kollade försiktigt ner mot bilvägen under mig. Jag vart yr av att titta ner och kände hur mitt grepp om brostången höll på att glida av.

"Nej! Melina snälla hoppa inte!" Ropade Felix röst bakom mig.

HELVETE! Jag vände mig mot honom.

"Kommer du närmare så hoppar jag!" Sa jag och tog ut ena foten en bit till ut på kanten. Han tog upp båda händerna på huvudet och det såg ut som om han skulle klämma sönder det.

"Snälla Melina! Hoppa inte! Jag kan hjälpa dig igenom den här skiten! Jag vet att du har det svårt jag fattar!" Sa han och närmade sig.

"Du vet inte ett jävla skit om mig! Du har inte en aning om vad jag har varit med om!" Sa jag argt och släppte händerna från räcket och lutade mig nu bara mot det.

Han tog ett steg närmare när han inte trodde jag såg och då ställde jag mig upp så jag balanserade på den smala kanten på bron.

Jag vajade till och han skrek mitt namn.

Jag vinglade till igen men nu föll jag över kanten.

"Melina!" Ropade Felix och jag hörde hans snabba steg och plötsligt hade han tag om min arm. Jag hängde ner över kanten av bron med Felix som höll i min handled. Tårarna kom igen men nu var det för att jag var rädd.

"Släpp mig Felix, jag vill bara att det ska vara över!" Bad jag honom men han skakade på huvudet och började dra upp mig.

Jag tog tag i räcket och hjälpte till att komma upp. Jag fick väll helt enkelt hoppa någon annan dag. När jag kom över räcket och upp på bron igen så kramade han om mig.

"Varför lät du mig inte bara hoppa?" Sa jag skamset och lutade mitt huvud mot hans bröst.

"Därför att jag inte kan låta någon hoppa när jag vet att jag kan hjälpa den att må bättre."

Jag puttade bort honom och slog till honom på kinden, trodde han ärligt talat att han visste vad jag ens var ledsen för?! Jag sprang iväg bort där jag kom ifrån. Jag såg Felix stå förvirrat kvar och kolla mot mig.

•Omar•

Jag gick mellan villaområdena i hopp om att finna Melina. Jag hörde någon springa bakom mig och jag vände mig om och fick syn på Melin som hoppade till när hon såg mig och vände genast håll och sprang ifrån mig.

"Vänta Melina!" Skrek jag efter henne och hann ifatt henne. Jag höll fast hennes arm.

"Varför springer du?" Frågade jag

"Därför att jag vill bort från er!" Sa hon vresigt och ryckte i armen för att komma loss men jag höll fast henne. Hon slutade rycka och stod nu stilla.

"Om jag inte får sticka, kan vi åtminstone gå hem då?" Frågade hon ännu en gång vresigt.

"Visst." Sa jag och vi började gå. Jag höll hennes hand, inte för att jag gillade henne, men för att hon inte skulle kunna smita om hon nu ville det.

Hon rös till och jag märkte då att hon gick och skakade.

"Fryser du?" Frågade jag försiktigt och hon kollade upp på mig.

"Lite."

Jag drog av mig min hoodie och räckte den till henne som satte på sig den.

"Tack." Sa hon lågt och log lite försiktigt, jag besvarade leendet. Hon verkade faktiskt som en rätt så snäll tjej. Jag tog hennes hand igen men nu höll jag den varsamt.

•Daff•

"Varför?" Frågade jag ledsamt.

"Varför inte? Ingen vill ändå ha mig här." Sa hon spydigt

"Jo, jag och killarna vill det."

Hon fnyste och pillade med sina naglar.

"Ni vet ingenting om mig, ni känner mig inte."

"Så berätta lite om dig själv då? Du vill ju inte prata med oss." Fortsatte jag diskutera.

"Som om du skulle bry dig." Sa hon och sedan reste hon sig upp och gick iväg.

Jag suckade och kollade på grabbarna som gav mig en medlidande min.

"Vad ska jag göra?" Frågade jag. "Vadfan skulle jag tacka ja till det här för?" Sa jag för mig själv.

"Jag kan prata med henne." Sa Omar och reste sig.

"Ge henne lite tid, hon kom hit i förrgår."sa Felix och Oscar nickade.

"Ska ni sova här eller?" Frågade jag och dom nickade.

Jag gick och började plocka in tallrikarna i disken. Tänk så mycket det kunde hända medan jag var och handlade...

•Omar•

Jag knackade på dörren till Melinas rum och jag fick ett litet mm:ande till svar. Jag gick in och stängde efter mig. Hon låg på sängen och höll på med sin mobil.

"Hej." Sa jag och satte mig bredvid henne.

"Hej." Sa hon och nu var hon för en gångs skull inte sur.

"Hur mår du?" Fråga jag

"Vad tror du?" Sa hon lugnt.

"Förlåt."

Hon vände sig mot mig så jag mötte hennes vackra ansikte.

"Du är vacker, vet du det?" Sa jag och hon rynkade pannan och skakade på huvudet. "Jag lovar att det kommer bli bättre." Viskade jag och kramade om henne. Hon besvarade kramen och jag höll om henne länge. Hon var mysig att krama.

"Har ni något piano här?" Frågade hon blygt när vi släppt kramen och blev lite generad.

"Ja visst där nere i vardagsrummet står det ett." Sa jag och hon bet sig i läppen. Shit va snygg hon var!

"Tror du jag får använda det?" Frågade hon och jag var nära på att skratta men höll mig.

"Det är väll klart!" Sa jag och tog hennes hand och vi gick ner till vardagsrummet.

Jag fick några förvånade blickar av grabbarna när jag kom ner med henne.

•Melina•

Jag satte mig vid pianot och satte på det. Jag spelade några ackord och sedan körande jag lite på en låt. Jag kände killarnas blickar i mig och jag vart lite blyg.

"Kan inte någon av er spela något?" Frågade jag blygt och gick bort och satte mig i soffan bredvid Omar.

"Jag kan spela gitarr?" Frågade Oscar och jag nickade.

"Sjung men nu killar!" Sa han och började spela en låt som dom sjöng till.

"If I could build a girl, I'd build her just like you.." Sjöng dom och pekade på mig.