Du har sett mina sår, inte min historia

Kapitel 5

•Ogge•
Det hade gått två dagar sedan den lilla självmordsgrejen inträffade. Hon hade hängt med till studion igår, antagligen så ville inte Daff lämna henne ensam hemma. Idag så hade vi ledigt då skulle alla hem till Daff igen, vi skulle åka ner till stranden. Jag gick upp på uppfarten till hans hus och plingade på. Felix öppnade och började hoppa runt mig och skrika. Jag gick in och såg att alla satt i vardagsrummet utom Malina. Jag antog att hon var på sitt rum. Jag slog mig ner i soffan.
"Melina! Vi ska åka nu!" Ropade Daff och fotsteg hördes strax efter i trappan. Hon kom in i vardagsrummet.
"Måste jag med?" Sa hon bittert och Daff nickade.
Till min förvåning så hade hon på sig en hoodie som jag kände igen, Omars. Varför hade hon den? Jag brydde mig inte om att fråga. Hon satte sig irriterat ner bredvid Omar och viskade något till honom och dom skrattade lite. Jag kollade på Felix som satt och kollade på dom, han såg nästan avundsjuk ut. Han kunde väll knappast ha fått ett öga på tjejen redan? Fast det skulle inte förvåna mig egentligen, det var ju Felix specialité.

Vi skulle åka till en väldigt avskild strand, så det inte vart massa liv runt oss och så. Vi la hursomhelst ut en stod filt och vi började sola. Melina gick iväg en bit ifrån oss och la ut hennes handduk under skuggan. Hon la sig och började läsa en bok. Hon hade fortfarande på sig hoodien, hon såg ut att ha det jävligt varmt i den men hon tog inte av sig den, trots den varma temperaturen. Vi var själva på stranden vilket var skönt.
Jag tog av mig min T-shirt.
"Vilka hänger med ner o badar?" Frågade jag när det hade blivit alldeles för varmt för att fortsätta sola. Alla hängde på utom Daff såklart, badkrukan. Vi gick ner till Melina.
"Hänger du med?" Frågade Omar och peka mot sjön. Hon skakade på huvudet.
"Hur kan du ha på dig en hoodie när det är 28 grader ute?" Frågade Felix och hon kollade upp på honom. Hon såg nervös ut och hon dröjde med svaret.
"Jag är väldigt kall av mig." Sa hon och det var nog den sämsta lögnen jag hört på länge! Omar fnös till och hon kollade på honom. Hon döljer något.

•Melina•
Ogge såg misstänksam ut men som tur var så sa han inget. Dom gick ner till vattnet och jag låg kvar och läste. Varför brydde jag mig ens om ifall dom skulle se mina ärr? Jag hatade ju dom. Speciellt Felix som tror att han vet allt om mig och mina problem och att han bara kan komma och lösa allt! INGEN visste vad jag gick igenom och ingen skulle fatta ifall jag berättade! Jag reste mig upp och gick iväg bort mot klipporna.
Jag satte mig ner när dom inte längre var i mitt synfält. Jag drog av mig tröjan och gick ner mot vattnet. Jag skvätte upp lite vatten på mig och det svalkade skönt. Jag la mig ner på tröjan och blundade.

•Felix•
Jag sprang bort mot klipporna för att leta efter Melina som hade varit borta i en halvtimme nu. Jag kom över kanten av klippan och fick syn på henne. Hon låg på tröjan nu och hade bara ett linne och hennes shorts på sig. Jag gick fram, hon verkade sova. Jag skakade om henne lite lätt och hon vaknade. Jag kramade om henne och hon kramade tillbaka, jag tror att hon fortfarande sov.
"Felix." Sa hon och öppnade ögonen lite. När hon såg mig så puttade hon genast bort mig och höll upp hoodien framför sig som om hon inte hade någon tröja på sig. Det var då jag såg det! Hon hade ärr på handlederna. Jag greppade tag om hennes arm och hon kved till. Jag kollade chockat på såren som såg nya ut och jag fick tårar i ögonen. Hon kollade ner i marken och jag kramade om henne.
"Du måste berätta varför du är ledsen." Viskade jag men hon skakade på huvudet.
"Snälla säg inte till någon?" Bad hon och jag antog att hon syftade på att hon hade skärt sig.
"Okej." Sa jag men jag tvekade.

•Melina•
Jag låg på sängen i mitt rum och läste.
"Melina? Det är Felix kan jag komma in?" Frågade han och jag suckade men svarade ja och han kom in.
"Hur mår du?" Sa han när han satt sig på min säng.
"Sådär." Svarade jag ärligt och log snett.
"Kan du snälla berätta varför du är ledsen?" Frågade han och tog min hand.
"Jag litar inte på dig." Sa jag och han suckade och gick ut.
Jag skrek i kudden men bara så högt att jag hörde. Jag hatade att inte ha någon att prata med, ingen vän, ingen familj. Jag var helt ensam. Jag har INGEN! Såklart skulle tårarna komma igen men nu ville jag inte vara ensam.
"Felix!?" Ropade jag och strax där på kom Felix in och kramade om mig och jag grät mig tillsömn i hans famn.