Vad de säger om mig

Kapitel 3

Då är dagen här, då jag ska till skolan,jag kan backa ut. Men jag lovade Melissa att vi skulle göra någonting. Sen kan jag ju inte fly från de problem jag har skapat. Då skulle jag anses som en riktig fegis.

''Älskling, du kan inte komma försent till skolan, men är du säker på att du kan gå?'' frågade mamma osäkert och gav pyret hans lilla nappflaska.

''Såklart'' svarade jag och la i några skriv och läxböcker i väskan.

Jag kollade mig i spegeln. Håret var borstat, jeansen satt på och den nya tröjan med massor av blommor på satt perfekt. Jag såg vanlig ut, tack och lov. Men om jag skulle visa vad jag egentligen kände och var. Undrar hur de skulle reagera. Jag är ju den där tjejen som får A på varje prov, är tyst och trevlig. Det enda som är synd om mig är att jag inte har någon bästis. Men antagligen kommer Melissa lämna Amanda nu när hon har blivit så grinig.

''Men mamma, jag kan inte ha ett möte med Anna idag. Jag lovade Melissa att vara med henne''.

''Mja....'' Hon tvekade men log.

''Men om du lovade henne så måste du ju hålla det'' sa hon och tog fram mobilen. Hon är som säkert alla andra föräldrar när det gäller vänner, de förstår och pressar barn till att passa in och skapa relationer till vänner som ska räcka hela livet.

Nu var jag ute ur skiten, tänkte jag och gick till köket. Åt en snabb frukost och började att gå till skolan.

''Åh tack för att du kom''. Melissa kom och omfamnade mig utanför skolan. Hon doftade en blandning av florsocker, jordgubbar och kanel. Hon var som en liten bakelse. Hon var en sann skönhet. Hon har brunt, vågigt och välskött hår. Det enda sminket hon använder är concealer och rouge.

Hon log och tog tag i min hand.

''Vad ska vi göra då?'' frågade hon medan vi gick in till skolan.

''Jag vet inte'' sa jag och kollade på hennes väska. Svart, stor väska med silvriga detaljer. Snygg var den!

''Har du nån aktivitet efter skolan?'' frågade jag efter en stund.

''Ja dans, men inte förrän klockan klockan sex, vänta. vi kan ju gå på stan en stund och sedan kan vi ju äta där och då är det ju bara att gå mer till dansen och då kan du följa med, åh vad kul vi ska ha!''. Melissa var tvungen att stå och dansa en lång stund. Hon hoppade fram och tillbaka i korridoren.

Sedan såg vi att klockan var åtta, så sprang vi till skåpen och sedan till klassrummet. Där satt alla med sina matteböcker uppslagna medan Pär stod och gick igenom ett tal på tavlan.

''Melissa, Alison, ni är 2 minuter sena. Han kollade ner på sin lilla armbandsur, som ser ut att vara använd i 40 år.

Jag satte mig på min plats, bredvid Amanda.

''Varför var du med Melissa?'' frågade hon surt.

''Vi pratade lite och blev sena.''

Hon fnös och kollade ner i boken igen.

Plötsligt utan att tänka mig för sa jag:

''Du behöver inte vara sur bara för att ju är så jävla tråkig och sur så Melissa skippar dig!''

Hon kollade upp på mig med eld och lågor i blicken.

''Vad sa du? Vet du vad? Kom inte och tro att du ska bli populär nu, du kommer alltid vara den lilla feta tjejen som inte fick några vänner första dagen i klassen så att fröken fick välja ut 2 tjejer som skulle ta hand om dig. 5 år senare hänger de fortfarande efter oss, som en fästing som vi aldrig kommer få loss. Vi har dragits med dig och nu är jag trött. Melissa är bra på att spela teater. Hon försöker att få dig att verka mer intressant, men hon är så trött på dig, så jävla trött...så sluta följ efter oss''

En tår faller från mitt öga och jag går ut.

Brydde mig inte om läraren eller något. Jag gick till skåpet, tog mina saker och stack.

Jag började få till bussen. Musik spelades högt i öronen för att överösta mina tankar. Varför är jag förvånad? Amanda har ju alltid ogillat mig. Men att Melissa hatar mig, det är skit för jag som nyss trodde att jag hade en riktig vän.

Bussen kom och jag klev på, jag åkte och åkte tills jag kom till en hållplats. Det var vid ett ställe vid sjön. Jag satt mig ner på en bänk och kollade när nästa bus kom hit. Klockan 23, jag var död! Mamma och pappa skulle slå ihjäl mig när jag skulle komma hem. Fast jag kunde ju välja att inte komma hem, rymma hemifrån.

När man var liten och arg sa man alltid att man skulle rymma hemifrån, man tog med sig det viktigaste och satte sig utanför huset en stund och kom in när man blev hungrig. Men nu kunde jag göra det seriöst. Jag hade några hundra i plånboken och kunde klara mig själv.

Jag tog upp mina hemnycklar ur väskan och slängde de i de klarblå vattnet.