Vad de säger om mig

Kapitel 10

''Det var så att jag var tillsammans med en tjej som hette Sofia, vi hade vart tillsammans ganska länge. Till och från i 4 år. Hon var den rätta. Jag älskade henne. Hon var vacker, smart och trevlig. Hon var bättre än mig och förtjänade så mycket mer. Jag var en dåre på den tiden och tyckte att tjejer var objekt...men Sofia tröttnade väll på mig och stack. Jag hade tänkt att förbättra mig, köpte en ring och stack hem till henne men då var hon redan borta. Hon hade flyttat till England.'' sa Liam och tittade ner i golvet med tårar i ögonen.
''Jag saknar henne så mycket'' snyftade han till.
Jag kollade medlidande mot honom och hade ingen aning vad jag skulle säga. Han var som ett litet barn just nu, så sårbar.
''Vi kunde vart så bra tillsammans, men jag fattade inte det'' sa han och började gå mot sitt sovrum. Jag följde honom som en vilsen hund. Jag hade ingen aning vad jag skulle säga eller göra. Han var ju uppenbart ledsen över den där Sofia. Jag satte mig på hans stora säng med blåa lakan på. Han ställde sig vid fönstret som blickade ut över sjön och skrek.

Han skrek högt. Han skrek ut sin ilska och förtvivlan. Tårarna forsade ner för hans kinder och jag kurade ihop mig i sängen. En aning chockad och en aning rädd.
''Lugna ner dig'' mumlade jag och han vände sig snabbt om. Han såg förvånad och ledsen ut.
''Förlåt, men det är så förjävligt''
''Jag förstår'' sa jag och klappade inbjudande bredvid mig i sängen. Han satte sig ner och lutade sig emot mig och snörvlade till.
''Hon och jag, vi var...'' började han och brast ut i gråt igen.

Om jag ska vara ärlig var det den första gången jag hade sett någon kille gråta. Dom ska ju alltid ha en sådan cool fasad. Just då var jag chockad. Men jag har sett en massa killar brista efter det. Men Liam var den första, sedan så var min son den andra att gråta och efter det har det bara rullat in.

Jag försökte att trösta honom såg gott jag kunde. Men jag är egentligen inte ens bra på det.
''Du, ska vi gå på Ica och köpa Ben och Jerry? '' kom jag plötsligt på och han kollade chockat på mig.
''Seriöst?''
Jag nickade.
''Sofia älskade glass.'' sa han och började snyfta igen. Jag kände mig som en stor röra som bara gjorde det värre. Om jag bara struntat i att fråga om ringen.

Jag gick ut till köket och hämtade en massa godis som låg längst in i ett av hans skåp. Han verkade inte vara någon godis person men han skulle tröstäta.

''Här'' sa jag och kasta en massa ahlgrens bilar och nappar på honom.
Han kollade upp från kudden som han hade begravit sig i.
Han fnissade till.
''Vad gör du?'' frågade han och försökte att inte le.
''Jag ska göra dig tjock'' sa jag och pressade en massa bilar mot hans mun.
Han kollade med en 'är-hon-knäpp-eller' blick på mig.
''ät'' ropade jag och han började äta.
Jag klappade honom som en gest för att han var så duktig. Han log en aning.
Jag tog själv några bilar och började tugga. De rosa var min favorit och Liam var så snäll och gav mig alla de rosa.
Där satt vi i hans säng. Åt godis och sa inget. Bara funderade.

Jag tog upp en grön bil och började slicka på den. Jag grimaserade av smaken. Liam skrattade. Retsamt. Jag slog till honom på skoj.
''Du är söt'' sa han och log. Jag kollade förvånat på han. Folk brukar inte säga så. Jag var väl inte den självsäkraste av alla personer i världen.
''tack'' sa jag generat och reste mig.
''Vänta, du vet att jag gillar dig. Varför gör du det så svårt?'' sa han och tog tag i min hand.
''För att vi har en sådan åldersskillnad och att du inte kommit över Sofia än. Det skulle fungera om du skulle glömma henne och om jag kunde känna mig jämngammal med dig. Men nu är det inte så.'' sa jag och såg hur hans mun sakta gled nedåt.
''Men om vi är med varandra i en vecka. Om du känner dig okej så kanske det kan funka?'' sa han och kollade hoppfullt på mig.
''Du känner inte mig''
''Men jag vill'' sa han och kramade om min hand.

Varför ska han vara så otroligt söt och säga sånt?