INGET TECKEN PÅ ÖVERLEVNAD

218 11 6
                                    


(Natalies POV)
Jag låg nu på en sjukhusbädd och skrek själen ur mig, detta gjorde så ont. Martinus satt vid min sida och höll mig i handen med världens oroligaste min.
-Krysta nu, Ta i!!!!
Jag gjorde som doktorn sa men fick fortfarande väldigt ont.
Jag kände hur någonting var påväg ut och hur doktorerna tog emot den.
Smärtan var kvar men inte lika stark.
Jag kollade mot Martinus och båda log vi mot varandra innan vi hörde doktorerna prata eller rättare sagt skrika i panik.
-FÅ IN HENNE PÅ KIRURGI FORT, HON FÅR INGET SYRE OCH HJÄRTAT PUMPAR KNAPPT, NÄSTAN INGET TECKEN PÅ ÖVERLEVNAD
-Vänta va?!!
Både jag och Martinus gick upp i högvarv och ville veta vad som hänt.
-HALLÅ KAN NÅGON SVARA OSS
Ingen svarade oss utan höll på med sin sak. 
Men det kanske var bra för om dem koncentrerade sig på oss så skulle dem inte kunna koncentrera sig på bebisen.
-KAN NI SVARA JAG VILL FUCKING VETA OM MITT BARN KOMMER ÖVERLEVA ELLER INTE
Skrek Martinus
Jag tog ett tajtare grepp om Martinus hand och försökte få han att lugna ner sig. 
-Martinus lugna ner dig lite iallafall
-VADÅ LUGNA NER MIG JAG MÅSTE VETA
-Men Martinus om dem ska koncentrera sig på oss så har dem inte full koncentration på bebisen
-Våran bebis håller på att dö?!
-Det är exakt varför du måste lugna ner dig lite
-Okej prinsessa
Han tog några djupa andetag, man såg hur han fortfarande var väldigt orolig men han skrek iallafall inte.
Han pussade mig på kinden och jag bara log lite.
-Hon kommer klara sig okej Martinus?
-Okej

Beautiful mistake ✔Where stories live. Discover now