han i trean ➳ noel flike

1

Philippas perspektiv

Vi, alltså jag, min bror, mamma och pappa har flyttat. Dock inte så långt, bara till staden intill, Stockholm alltså. Det jag stör mig mest på är att denna flytten är till största del planerad för min bror. Han vet vart han ska gå på för Universitet. För min egen del har jag ingen aning alls vart jag ska börja gymnasiet någonstans. En av min mammas negativa sidor är att hon är så otroligt dålig på att planera saker. Enligt henne ska vi bara gå till det första, bästa gymnasium vi får syn på och ta ett  snack med rektorn där så att jag kan börja där.

Hon ser inga som helst problem med det, för egentligen spelar det väl ingen roll vart jag går - bara jag går någonstans.

Därför tycker jag att jag har mer än rätt till att vara sur just nu. Men det är ännu en sak som ingen av mina föräldrar förstår. De förstår inte att jag är sur över att jag inte får välja själv när det kommer till mitt gymnasie-val. Alla andra tonåringar får det - förutom jag då.

Man brukar ju prata om gymnasiet som det bästa som finns. Den tiden är en tid då man både börjar festa, man träffar oftast en pojkvän/flickvän och den första riktiga kyssen äger rum under gymnasietiden. Det är även under de tre åren som man hittar sig själv som mest.

Att jag kommer ha ett bra första år tvivlar jag starkt på. Om jag inte får välja vart jag ska gå blir det nästan som att jag kommer tvingas dit. Låter spännande, ellerhur?

Första året är även det mest osäkraste året på gymnasiet. Man försöker bara göra sig så liten som möjligt för att inte göra bort sig själv. För skulle man lyckas göra bort sig, då sitter det kvar hela tiden tills man tar studenten. Får man välja vart man ska gå kanske detta känns lite mindre jobbigt, vilket gör mig väldigt nervös när jag inte får välja själv. Jag har försökt prata med mamma om detta men hon förstår inte. Den enda som förstår är min bror Max. Men han tog studenten för ett år sedan så för honom spelar det liksom ingen roll. Därför orkar han ej prata med våra föräldrar om det.

Den största anledningen till just varför vi flyttade är Max. Ni kanske tycker det låter komiskt att det är så men det är sanningen. Han kom in på något universitet här i Stockholm så han krävde typ av våra föräldrar att vi skulle flytta. Ni kan ju själva lista ut vem av en 20 åring och en 16 åring som vann den diskussionen...Min talan i denna flytten var lika med nada, noll, zero. För våra föräldrar var det ett enkelt beslut att ta. De har alltid varit inne på att det är oerhört viktigt att gå på universitet så Max bara log efter diskussionen om flytten. Själv satt jag och surade i flera timmar efteråt.

Min uppväxt med mina föräldrar har varit hur bra som helst, verkligen. De har alltid varit stöttande och vi har haft väldigt många bra stunder tillsammans. Det enda dåliga är bara det att det har varit alldeles för tydligt vem av mig och Max som har varit den stora favoriten. Han har varit den av oss som har krävt mest uppmärksamhet och så har det även blivit. Men utöver det har jag haft en underbar uppväxt.

Vi kör runt bland de stora, flottiga husen vid Östermalm. Japp ni hörde rätt, Östermalm kommer vara vårt nya living place. Min åsikt om det är väl egentligen rätt splittad i två. Vi kommer bo i ett väldigt flottigt hus men att mamma normalt brukade gå runt och skämta om att Östermalmbor är dryga snobbar som bara gör allt för pengarnas skull känns det ju sådär. Men jag ska väl inte klaga, jag får iallafall välja rum i vårt nya hus.

Dock var anledningen till det att Ma bara kommer vara här lite då och då när han inte pluggar. Så underbara föräldrar jag har då..

På ryggen hänger min svarta vans ryggsäck. Jag bär den med mig upp för trappan till övervåningen av huset. Nedervåningen har jag inte kollat in än eftersom jag just nu vill hitta det finaste rummet på övervåningen och märka det som mitt.

Det finns tre våningar i huset och sammanlagt sju sovrum. Visst låter det galet? Kom ihåg, det var inte jag som valde att vi skulle flytta. Längst upp på våning tre finns ett sovrum. Jag förmodar att pappa kommer ta den övervåningen lite för sig själv. Det är inte jättestort där uppe men det blir perfekt för honom att ha sina arbetsgrejer och liknande.

På andra våningen finns fyra sovrum. Så egentligen hade vi överlevt på det men nej, mamma valde detta huset på grund av alla rum. Fantastiskt att ha onödigt många sovrum ellerhur? På första våningen finns två ganska stora sovrum där jag antar att mamma kommer slå sig ner.

Men jag ska bosätta mig på andra våningen. Jag går fram och tillbaka bland de fyra sovrummen för att hitta vilket av de som passar mig bäst. Det första jag kommer till är alldeles för stort för mig så jag fortsätter att leta. När jag har gått genom alla rummen har jag kommit fram till vilket jag ska ta.

Det är ganska stort, dock inte för stort, men alldeles lagom stort. Ett stort fönster pryder den ena väggen och utsikten är fantastisk. Jag har även en balkong om jag väljer detta rummet - vilket jag ser som ett stort plus.

Jag lägger ner min väska på golvet i det rummet. Med ett leende på läpparna småjogga jag ner för trappan och ut till mamma vid flyttbilen. "Mamma, jag tar rummet med balkongen!" utbrister jag glatt och hon ler mot mig. "Okej gumman, bra, hjälp till att packa in sakerna" säger hon och jag nickar. Jag bär upp låda efter låda upp till mitt rum och börjar sedan sätta igång med att ta upp mina möbler. Dock hjälper flyttgubbarna mig med det.

När allt är i sin ordning börjar jag fixa och ordna med mina prylar och är okontaktbar för flera timmar i streck.

//
Första kapitlet på denna boken! Kan meddela att killarna kommer med i nästa kapitel ;)) Hoppas att ni kommer fortsätta med att läsa denna boken! :)

Om ni tyckte om kapitlet får ni gärna rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att fortsätta skriva <3

Kram