han i trean ➳ noel flike

11

Philippas perspektiv

Denna dagen går jag till skolan senare än vanligt. Jag träffar på Max precis innan första lektionen ska börja.

"Jag tror verkligen inte att du ska oroa dig Philippa, jag tror inte att han kommer göra något" säger han och kramar om mig. Än så länge har jag inte sett röken av Noel och det är jag väldigt tacksam över. Det finns ju inget sätt han hade kunnat skada mig på om han inte är här.

"Han av alla människor, varför vart jag tvungen att bli vald av honom? Och varför är denna skolan ens tvungen att ha en sån fucked up nollning?" säger jag med en suck.

Max börjar skratta lite åt min attityd.

"Du kan hålla dig vid mig hela dagen så han jag skydda dig från allt han kastar på dig" säger Max och jag skrattar till lite. "Det var gulligt sagt men ärligt, detta är en seriös sak, så sluta var gullig" säger jag och biter mig nervöst i läppen.

"Du, jag tror inte alls att du behöver oroa dig, i mean, vad skulle han egentligen kunna göra när vi är i skolan? Och du, det var ju inte precis du som strippade på bordet under festen".

"Strippade en etta?"

Han nickar. Jag skakar på huvudet med en suck. Jag har ingen aning om vem den ettan är men jag vet att jag tycker synd om henne iallafall.

***

Tillsammans med Max går jag in till matsalen. Jag slevar upp lite soppa i min skål och plockar på mig en macka med lite smör på. Soppan ser inte så jättegod ut men jag är utsvulten så jag antar att jag får försöka tvinga mig själv i soppan.

När vi går mot ett ledigt bord låter jag Max gå strax framför mig. Jag har inte så jättemycket fokus på vad som händer framför mig, bara på vart jag sätter ner mina fötter. Plötsligt knuffar någon till mig i sidan och jag tappar min tallrik med soppa över mig. Jag känner hur den varma soppan rinner ner längs min tröja och bränner min hud undertill.

Jag vänder mig om för att titta mot den enda personen jag kände till som skulle kunna göra något sådant mot mig. I samma sekund som jag vänder mig om får jag en kall, rosa smoothie rätt i ansiktet. Jag försöker backa några steg bort från Noel men det slutar bara med att jag halkar till på soppan som ligger utspridd över golvet och landar med en duns på golvet.

Jag börjar torka bort smoothien från mitt ansikte och undrar om någon ens kan urskilja de tårar som rinner ner längs mina kinder. Smoothien täcker hela mitt ansikte plus mitt hår. Soppan bränner som bara den över mina bröst och min make.

Helt otroligt.

Framför mig hör jag hur Noel skrattar. Jag tittar upp mot honom och ser hur han står med en choklad-dricka i handen som han tar en klunk av.

Exakt alla i hela matsalen skrattar åt mig. Vart i hela friden har Max tagit vägen? Jag behöver verkligen honom nu..

Noel hånflinar mot mig innan han sedan tar ett steg fram och sträcker ut sin hand mot mig för att hjälpa mig upp. Dum som jag är tar jag tag i hans hand. När jag kommit halvvägs upp häller han drickan över mitt huvud och släpper sedan taget så jag faller ner mot marken igen.

Jag har lite problem med att resa mig upp men när jag sedan lyckas rusar jag ut från matsalen och bort mot tjejtoan. Jag slår upp dörren och när den sedan är stängd igen börjar fler och fler tårar rinna ner längs mina kinder.

Jag lutar mig ner över en av vaskarna för att försöka tvätta bort allt från mitt ansikte och mitt hår. Jag håller på i kanske fem minuter innan jag sedan ger upp. Vad spelar det för roll? Mina kläder är helt hopplösa ändå så jag kan lika väl dra hem och säga till mamma att jag mådde dåligt. Då lär jag slippa gå imorgon också. Imorgon är det fredag vilket innebär att jag borde ha fyra dagar på mig att övertyga henne om att byta skola.

När jag går ut från toaletterna väntar Max på mig utanför. Han kramar om mig hårt och jag brister ut i gråt ännu en gång. "Det är okej, ta det lugnt" säger han och jag känner hur hans hand går upp och ned längs min ryggrad.

"Jag ska dra hem, jag vill inte vara kvar här" säger jag och avslutar kramen. "Okej, vi ses imorgon?" säger han men jag skakar på huvudet. "Jag kommer inte tillbaka Max" säger jag med en ledsam suck.

"Nej Philippa, du måste, du får inte lämna mig här" säger han och tittar oroligt på mig.

Jag skakar på huvudet ännu en gång. "Jag vill fortfarande träffa dig och det lär vi kunna fixa" säger jag och han nickar långsamt.

"Okej, men vi hörs via sms också, du får ha det bra" säger han och vi kramar om varandra en snabb gång till.

"Hejdå"