2

4.7K 101 44
                                    

Philippas perspektiv

"Mamma, kan vi inte kolla på den skolan där borta?" säger jag och pekar bort mot en byggnad längre bort på gatan. Det sitter en skylt uppsatt på skolan. 'Carlssons Skola' står det skrivet med en prydlig och fräsch skrivstil. Om man bara tittar på utsidan så ser det ut som en riktig rikemansskola. Dock lockar den lite mer än den skolan vi står framför nu. Sett från utsidan så verkar det extremt gammalmodig och tråkig. Vilket inte är något som jag direkt är så förtjust i.

"Okejdå, men jag måste sticka iväg till jobbet, klarar du av att gå hem själv?" frågar hon och jag suckar. Hon börjar inte på sitt nya jobb förrän imorgon så det är ju verkligen inte den riktiga anledningen till varför hon inte vill följa med mig in. Frågar ni mig så skulle jag nog vilja säga att anledningen är att hon helt enkelt inte orkar lägga ner någon större energi på mig just nu.

"Jaja, whatever, hejdå" säger jag och börjar styra mina steg bort från mamma och mot skolan istället. Ju närmre jag kommer skolan desto mer och mer önskar jag att jag hade följt med mamma hem istället. Nya ställen och nya människor är något jag inte är så jätteförtjust i nämligen.

Blickar skjuts mot mig från höger och vänster. Nästan alla här är längre än mig men vem är inte det egentligen? Jag är 1,58 cm lång och alltså ganska kort för min ålder. Dock har längden inte egentligen påverkat mitt liv utan jag trivs ganska bra med att ha den längden som jag har. Så gott det går försöker jag att undvika allas blickar medan jag går in genom skolportarna.

Jag låter min blick svepa runt i den folkfyllda korridoren. Någon råkar stöta till min axel och mumlar ett svagt 'förlåt' innan han försvinner in i folkvimlet. En suck slinker ur min mun. Hur ska jag kunna hitta rätt här inne när det verkar vara ganska kaosigt i korridoren just nu..

Jag pressar mig förbi alla elever och lyckas tillslut hitta till lärarrummet där jag hoppas att jag kan få någon hjälp. "Ursäkta?" säger jag till en kvinna som sitter i en soffa. Hon tittar förvånat upp på mig och sedan reser hon sig upp. "Ja?" säger hon och jag tar ett djupt andetag. Somsagt, nya människor är inte något jag föredrar. "Jag är ny här i stan och undrar om det finns en möjlighet för mig att börja på denna skolan?" säger jag med en stammande röst. Direkt efter jag har sagt det inser jag hur dumt det låter egentligen. Gymnasieantagningen går ju verkligen inte till på detta sättet.

"Ojdå, ja detta var ju inte så vanligt, men det kan vi säkert lösa!" jag är rektorn på denna skolan, Kattis heter jag" säger hon hur vänligt som helst och sträcker fram sin hand mot mig. "Philippa" säger jag och tar tag om hennes hand. "Du har tur idag, det var folk som inte var här på uppropet och de förlorar ju sina platser då. Så du kan ta en av deras platser" säger hon och visar mig in till hennes kontor.

Hon sätter sig bakom skrivbordet och börjar knappa lite på sin dator. Jag står raklång och tvingar mig själv att ta djupa andetag. Mitt hjärta klappar fortare än vad jag någonsin har varit med om, förmodligen på grund av nervositet.

"Här har du koden till ditt skåp och här är ditt schema, du har din första lektion i byggnad B idag" säger hon och räcker över lite papper till mig. "Dessa blanketterna ska skrivas på och lämnas in så fort som möjligt, har du några frågor så är det bara att kontakta mig eller någon lärare. Jag meddelar dina lärare att du kommer, hoppas du kommer trivas här" säger hon och jag tackar vänligt för all information.

När jag precis ska gå ut från lärarrummet hör jag hur hon säger "juste, sen är nollningscermonin idag också". Jag stannar till lite snabbt men förstår ganska direkt att det inte var mig hon pratade med. Det tror jag inte iallafall.

Precis när jag tagit mig utanför lärarrummet lyckas jag, såklart, krocka in i någon så att jag faller till marken. Till min stora tur lyckas jag hålla tillräckligt hårt i mina papper att jag faktiskt inte tappar dem. Jag tittar upp mot personen och ser att det är en kille med kort, brunt hår och klargröna ögon. "Fö-förlåt" stammar ja fram och reser mig upp fort. Med tanke på hans utseende gissar jag på att han går i trean.

han i trean ➳ noel flikeWhere stories live. Discover now