han i trean ➳ noel flike

13

Philippas perspektiv

Jag stönar sömnigt samtidigt som mamma försöker väcka mig från min djupa sömn. "Philippa! Jag sa ju åt dig att du skulle till skolan idag. Dra din röv upp från sängen och fixa till dig" säger hon irriterat och jag öppnar motvilligt mina ögon. 

Hon försvinner ut från mitt rum och jag räcker ut tungan mot henne när hon inte ser. Jag är så otroligt irriterad och arg på min mamma för att hon tvingar mig till skolan idag. 

Jag sätter på mig ett par svarta bootcut jeans och en vit hoodie. Jag borstar ur mitt hår och lägger på några lager smink på mitt ansikte innan jag bestämmer mig för att gå ner och äta frukost. 

Det finns inte mycket att välja på då mamma inte orkade åka och handla igårkväll så jag brer två mackor och börjar sedan gå mot skolan. Jag går väldigt väldigt långsamt till skolan idag. När jag kommer fram till skolan går jag raka vägen fram till mitt skåp och sedan vidare till salen. 

Korridoren är proppfull av morgontrötta tonåringar. Max är tydligen sjuk så han kommer inte idag men jag sa åt honom att jag skulle gå ändå. 

Ju längre bort jag kommer i korridoren desto mer och mer folkfylld känns den. Ljudet omkring blir högre och högre och jag tycker mig höra några som skrattar lite längre bort. De pratar väl säkert om det som hände i förra veckan. Vem skulle inte skratta åt det?

Jag. Och möjligtvis Max också. 

Efter de första lektionerna känns det bättre och bättre. Jag har pluggat in mina hörlurar så jag slipper höra hur folk både pratar och skrattar åt mig. Även vid lunchen har jag musik på i mina hörlurar när jag sätter mig ner vid ett tomt bord. 

Plötsligt känner jag hur någon drar ut mina hörlurar från mina öron och slänger ner min mobil mot marken. Jag tittar upp och ser hur folk samlar sig runtomkring mig. 

Fortfarande sittandes på min stol böjer jag mig ner för att plocka upp min mobil. När jag gör det känner jag en knuff vid sidan av mig och jag faller, med ansiktet först, mot marken. 

Jag sträcker mig efter min mobil men någon sparkar iväg den längre bort. Jag stönar av smärtan i både mitt huvud men även, av en konstig anledning, i min rygg. Varje gång jag försöker ta mig upp på fötter är det någon ny som trycker ner mig mot marken igen. Deras skratt blir högre och högre och deras hemska kommentarer fastnar på mig som lim. 

"Hallå! Backa undan!" ropar en röst högt. Ingen rör på sig men alla blir knäpptysta. Någons hand sträcks ner mot mig och när jag tittar upp ser jag Noels ansikte. Han nickar mot mig och jag tar tag om hans hand. Han hjälper mig upp på fötter igen och sedan drar han mig igenom folkmassan. Han har min mobil i sin ena hand vilket gör mig en smula mer lättad än tidigare. 

"Noel? Den där etta-trea grejen är över, varför hjälper du henne?" hör jag hur någon ropar. 

"Ja? Det är över, varför håller du fortfarande på med henne?"

Jag är chockad. Det måste jag erkänna att jag är. Och chockad är bara förnamnet. 

När vi kommit bort från folkmassan drar jag mig ifrån Noels grepp om min hand och rycker åt mig min mobil. Sedan går jag med snabba steg ut från matsalen och sedan vidare ut mot skolgården. 

Jag tittar bort mot idrottsplatsen och bestämmer mig för att gå dit. Med tanke på att Noel var där inne nyss så antar jag att platsen vid träden och där de brukar vara, är folktom. 

Och mycket riktigt. När jag kommer fram till träden syns inte en människa i närheten. Jag sätter mig ner på gräset och lutar mig mot ett av träden. Jag kramar om mina knän och tårar rinner ner längs mina kinder. Min mobil är helt spräckt och mina hörlurar är sönder. Det finns inte en chans att mamma kommer vilja köpa nya saker till mig. 

Efter några minuter hör jag hur någon kommer gåendes mot mig och jag tittar upp. Noel. Han ställer sig framför mig och stirrar ner på mig med en ledsen min. 

"Kan du snälla sluta glo på mig? Det är ditt fel att allt detta händer mig så sluta se ledsen ut" säger jag och torkar bort tårarna från mina kinder. Han sätter sig ner bredvid mig. 

"Jag vet att det jag gjorde var hemskt, jag trodde inte att du skulle skippa skolan förra veckan på grund av detta. Det var inte menat att det skulle gå såhär långt Philippa"

"Men det gjorde det, är du glad nu?" jag reser mig upp. 

"Jag sa ju nyss att jag inte är glad" säger han irriterat men jag skakar på huvudet. "Nej det gjorde du inte".

"Jag försökte hjälpa dig"

"Jag vill inte ha din hjälp, jag hoppar hellre från en bro"