han i trean ➳ noel flike

15

Philippas perspektiv

Det första jag er när jag tar upp min mobil från nattduksbordet nästa dag är messet från Max. Tydligen har han blivit magsjuk och kommer inte till skolan idag, eller resten av veckan. Det är tisdag idag. Hur ska jag ens klara av detta? 

I takt med att det börjar bli tid för mig att lämna hemmet börjar klumpen i min mage bli större och större. I köksfönstret ser jag en bil parkerad utanför på gatan. Bilen tillhör Noel, det är jag säker på. En smula av irritation blir synlig för mig och jag suckar irriterat innan jag dricker upp det sista av vattnet i mitt glas. 

När tänderna är borstade och jag känner mig klar för att gå lämnar jag tillslut huset. Nyckeln vrider jag om i nyckelhålet och det vanliga klickande ljudet hörs när jag låser dörren. På vägen mot gatan är jag noga med att inte titta åt Noels bils håll. Jag försöker att titta åt andra hållet. Det finns inte en chans i världen att jag tänker bli skjutsad av honom. Jag passerar hans bil och fortsätter framåt på trottoaren, hoppas att han ska förstå vinken och köra iväg. 

Det mest komiska är nog att han följer efter mig med bilen i ungefär tio minuter innan han sedan ökar hastigheten och tittar surt på mig. Jag vill inte bli sedd som hans lilla leksak och som gör allt han ber om. Efter gårdagen så vet jag inte vad de andra eleverna har för tankar angående Noel och mig. 

När jag kliver in genom skolans portar önskar jag att jag hade letat upp ett par nya hörlurar hemma. Jag är säker på att min brorsa har några liggandes på sitt rum. Men jag antar att det är lätt att vara efterklok. 

Folk skrattar åt mig, de gör de, men verkligen inte lika mycket som de gjorde igår. Så det är ändå lite skönt. Det jobbiga är att det fortsätter att säga så taskiga saker mot mig. Saker som 'han tycker inte om dig', 'han skulle aldrig haffa en i ettan, idiot', 'slyna' och 'om du ens tror att han vill ha dig så är du en idiot'. 

Saken är att jag ändå kan tänka bort vissa saker. De sakerna som är relaterat till Noel är ganska enkla att tänka bort. Jag menar, jag vill inte att han ska haffa mig, jag vill inte dejta Noel, det är liksom det sista jag vill. 

Plötsligt känner jag hur någon tar tag om min hand och börjar dra mig framåt. Jag kan se hur Noels gestalt drar mig igenom folkhavet, säger lite olika saker. 

"Seriöst dra åt helvete, hon har inte gjort något"

och

"Lämna henne i fred, flytta på er" 

eller

"Har ni inget bättre för er än att bara stå här och vänta på att kunna säga dumma saker åt henne? Det är bara idiotiskt"

Det är när vi har kommit ifrån den stora korridoren som han äntligen stannar och jag rycker åt mig min hand igen. Han tittar på mig, menande. "Jag började med detta, och därför ska jag avsluta det också, men du måste stannar nära mig" säger han och jag skrattar till lite ironiskt. 

"Jag tycker inte om att hålla din hand, jag vill inte se ut som din leksak eller något" säger jag och lägger bestämt mina armar i kors. Hans svar på det är ett enkelt himlande med ögonen. "Kom ingen, snälla? Jag ville aldrig att detta skulle hända och jag lovar att jag kommer få de att sluta" säger han och jag biter mig fundersamt i läppen. Och det är sedan med en suck som jag ger med mig. En sak är ändå säker, jag kommer inte klara av hela denna veckan ensam. Det går bara inte. 

Jag nickar lite långsamt och tar sedan tag i hans hand. Han ler lite mot mig men leendet försvinner direkt när jag tittar upp mot honom strängt. Han följer med mig till salen jag ska ha min första lektion i. Och så fortsätter det hela dagen. Han väntar på mig utanför salen när lektionen är slut och följer därefter med mig till nästa sal där han sedan lämnar mig. 

Vid lunchen följer jag med Noel och de andra tre ut till idrottsplanen. Vid mitten av planen stannar jag till. Hade jag gjort detta även om Max hade varit här? 

"Titta, jag uppskattar att du vill hjälpa mig men jag vill inte ha din hjälp" säger jag och Noel stannar till. Han vänder sig om. "Du är så envis och jag förstår verkligen inte?!" säger Noel irriterat. De andra killarna, som är en bra bit framför oss, stannar till och tittar bak mot oss. 

"När Max kommer tillbaka nästa vecka så kommer jag inte bara kunna strunta i honom Noel? Jag kan inte spendera varje vakna tid av dygnet tillsammans med dig, det vill jag inte heller. Jag kan ta hand om mig själv!" säger jag. Sedan vänder jag mig om och börjar gå tillbaka mot skolan igen. Noel följer dock efter mig, och han är inte alls långt efter mig heller. 

"Unga dam! Vad gör du här ute? Ettorna får inte vara utomhus vid lunchtid!" säger någon strängt. Jag tittar chockat upp och ser rektorn stå bara några meter ifrån mig. "Jag..jag skulle precis..gå in" stammar jag fram. "Jag har sett dig här ute förut, och du borde inte vara här ute, följ med här" säger hon och jag sväljer hårt. 

Jag ser i ögonvrån hur Noel snabbar på sina steg så att han hinner fram till rektorn före mig. "Det är mitt fel, jag tog ut henne, vi har inte varit här ute mer än fem minuter" säger han och jag måste medge att jag blir ganska chockad. 

"Okej, dåså, då har ni båda två kvarsittning idag efter skolan, ni får gå halv sex" säger hon och jag spärrar upp ögonen. Till halv sex? Detta måste vara ett skämt. "Nu, gå tillbaka till matsalen" säger hon och lämnar oss. 

Jag lämnar Noel med en sur blick och sedan skyndar jag mig in till skolan igen. Noel har tydligen följt efter mig hela vägen in. "Tack så sjukt mycket Noel, min mamma kommer bli orolig när jag inte kommer hem och om jag måste gå hem så kommer jag hem ännu senare och det betyder att jag-"

"Ta det lugnt Philippa, jag har en bil?" säger han och småskrattar lite. 

***

Senare den eftermiddagen, efter den jobbigt stela bilresan hem, kliver jag äntligen in genom ytterdörren. "Philippa? Var har du varit?" frågar min mamma oroligt och kramar om mig i hallen. 

"Jag fick kvarsittning för att jag var utomhus när jag inte fick det, men det är okej, Noel skjutsade hem mig" säger jag och rycker på axlarna. "Noel? Killen som hällde smoothie över dig?" frågar hon skeptiskt. "Ja, han har sagt att han ska gottgöra mig för allt, men vid slutet av veckan har han säkert glömt bort mig, det är jag nästan säker på".