han i trean ➳ noel flike

4

Noels perspektiv

"Kom igen Noel, tjejen är ju för fan livrädd för dig, du får skärpa till dig lite" säger Dante till mig medan vi rör oss över idrottsplanen och in till skolan. Att hon är rädd för mig är en självklarhet, hon har ju faktiskt sagt det till mig rakt ut. Sedan syns det även på hennes kroppsspråk när hon är i närheten av mig också. Hon blir liksom plötsligt helt spänd i hela kroppen och flackar med blicken. Lite sött faktiskt att hon redan har fått en sån stor respekt för mig. 

"Hon behöver vara rädd för mig, ni vet själva hur festen på torsdag kommer att bli" säger jag och suckar. Jag vet inte om ja tycker det är bra eller dåligt att hon är rädd för mig. Ju mer rädd hon är desto lättare kommer hon vara att styra men samtidigt är det inte kul att någon är direkt rädd för mig på det viset. 

"Men helt seriöst? Hon har nyss flyttat hit, du kan väl vara lite schysst mot henne iallafall? Och förresten, du sa ju att du skulle välja en kille men ändå valde du henne?" Säger Axel och sparkar till en sten på marken. Jag hör Axels ord och jag förstår dem men jag kan inte riktigt ta de till mig. Och ja. Jag hade hela tiden sagt att jag skulle välja en kille men det var något med henne som jag fastnade för, och jag kunde inte slita blicken från henne. 

"Förresten, hennes namn är inte Lova, hon heter Philippa" säger Dante plötsligt och jag tittar förvånat mot honom. Jag stannar till och lägger mina armar i kors. "Nähe?" säger jag drygt. Även de andra killarna stannar till och de tittar på mig. Axel och Ludwig ser precis lika oförstående ut som jag gör. Varför skulle hon inte heta Lova? Det var ju det namnet hon presenterade sig med? 

"Jag såg hennes namn på schemat när jag skulle hjälpa henne att hitta rätt, och det stod inte Lova på lappen - utan Philippa" säger Dante och fortsätter att gå. De andra två börjar gå efter Dante men jag står kvar, iallafall lite längre än de andra. Jag ler lite medan jag går i kapp de andra killarna. Hon är smart den där Philippa, och det är något med det som ja tycker är extremt charmigt. 

Frågan är ju dock varför hon inte vill att jag ska kunna hennes namn? Jag suckar och börjar sedan gå efter killarna. Men jag måste säga att Philippa är ett väldigt fint namn, jag gillar det verkligen. Men jag kan inte bli vän med henne. Därför får jag se till att vara lite smådum.

"så fult namn hon har ändå" säger jag när jag gått ikapp de andra. Nu är det Dantes tur att stanna till. Precis som innan blir det som en våg och alla vi andra stannar också till. "Skojar du?" utbrister Dante och tittar storögt på mig. Jag rycker på axlarna. "Jag måste fixa en sak, vi ses" säger jag snabbt och lämnar killarna ensamma. 

Ny styrs mina steg mot lärarrummet där jag ska försöka få tag på rektorn. Eller någon som har tillgång till allas skåpnummer. Det är inte så att jag har glömt bort mitt eget skåpnummer utan jag vill få reda på vilket skåp som tillhör Philippa.

Det är tomt i korridorerna när jag går in i skolan igen. Juste, lektionerna har ju börjat igen. Jag går längs den tysta korridoren och kommer tillslut fram till dörren dom är märkt med 'lärarrum, stör ej om det verkligen inte är superviktigt'.

Med en knuff slår jag upp dörren och går in till rektorns lilla kontor. Hon sitter med blicken fast i sin dator när jag kommer in. Hon tittar upp mot mig. "Har inte du lektion Flike?" frågar hon men jag ignorerar hennes fråga totalt.

"Kan jag få den nya elevens, Philippas, skåpnummer?" säger jag och hon suckar irriterat. "Vad ska du med det till?" frågar hon och lägger sina armar i kors. "Jag har valt henne och ska lämna ett meddelande i hennes skåp" säger jag och nu är det min tur att sucka irriterat. Hon letar lite bland sina pappershögar på skrivbordet innan hon sedan räcker över ett papper till mig där Philippas skåpnummer står. "Tack" säger jag lite ironiskt innan jag går tillbaka ut i korridoren.

Jag letar mig fram till hennes skåp och pressar in den lilla lappen med meddelandet på.

Och det var det första steget i denna lilla processen.