Vassa tänder

Kapitel 3

John vaknade på morgonen av att han hörde en duns. Han vände på huvudet och såg Oskar hålla ner Tom på hans liggunderlag.

"Vi andra går ut först", sa Oskar. "Så har det alltid varit sedan vår första tältning och det vet du".

Tom suckade. "Jag släppte in en geting i tältet en gång för snart fyra år sedan, och du och John är fortfarande sura över det". "När ska ni två skratta åt det?".

"Det tog en evighet att komma ut ur tältet då och vi var båda kissnödiga", sa John. "Jag minns det som om det var igår och jag kommer inte att skratta åt det på länge ännu". "Oj, förlåt, Frida".

"Det är lugnt, jag var redan vaken", sa hon. "Ska vi börja laga morgonmål?".

De gick ut och tog fram bröd som de tuggade i sig medan de kokade gröt med friluftskök. När gröten var färdig tog Oskar en annan kastrull och kokade vatten för kaffe. John hällde kaffepulver i deras koppar och tog fram mjölk ur kylväskan. Han fyllde sin kopp till två tredjedelar med vatten, en tredjedel mjölk och drack. Just före han skulle svälja spottade han ut det.

"Det smakar salt!". "Oskar, använde du säkert dricksvattnet?".

"Ja", svarade Oskar som också tittade misstänksamt på sin kopp. "Och det var inte något fel på det när jag drack av det just".

John tittade på mjölken och sedan på Tom som flinade.

"Vad vore en tältning utan mina skämt?".

John tog sin kopp och tittade på Oskar och Frida.

"Ett, två, tre!". De kastade kaffet på Tom.

"Värst vad ni är dåliga på att tåla skämt på morgonen", sa han och tog fram en till mjölkburk. "Den här har jag inte hällt salt i".

"Du får ta av den först", sa Frida.

Tom reste sig och hällde vatten i sin kopp. Sedan satte han sig ner och tog mjölken. Han drack och såg äcklad ut när han svalde.

"Hällde jag ändå salt i båda?", undrade han för sig själv.

"Letar du efter den här?", frågade John och höll fram den osaltade mjölken. Han hade bytt ut dem medan Tom tog vatten. Oskar och Frida skrattade.

"Du hade rätt, Tom", sa Frida. "Det var ett roligt skämt".

"Nej, det var ni som hade rätt", sa Tom och spottade flera gånger i en buske. "Det var inte roligt".

När de hade ätit åkte de tillbaka till högkvarteret. De körde in till båthuset och gick därifrån mot sina rum. På vägen fick John syn på Jan Lindroth, uppdrags- och expeditionsledaren som hade lett uppdraget för att stoppa metallviruset förra månaden. Han gick mot båthuset och såg oroad ut. John och Oskar sprang emot honom.

"Är något på tok?", frågade John.

"En av spaningsgrupperna kom inte tillbaka igår kväll", svarade Jan. "Och ingen av dem har svarat när vi har försökt kontakta dem". "Jag ska ut och hjälpa till med sökandet".

"Behöver du ett par extra ögon?", frågade Oskar. "Vi har inte något annat för oss".

"Vi åker iväg direkt", sa Jan.

De gick till båthuset och åkte iväg. Jan körde åt det håll som spaningsgruppen skulle komma ifrån. Men efter en timme hade de fortfarande inte sett någonting. John hade också försökt ringa upp gruppen fem gånger, men inget svar kom.

"Titta!", sa Oskar plötsligt. "Är inte det där en av våra båtar?".

"Det är det", sa Jan. "Men jag ser ingen som sitter i den". 

De körde närmare. Det var en FMD båt och den var tom. Det enda som fanns i den var en syrgastub med dykmask och fyra harpuner.

"Vad kan ha hänt?", undrade Jan.

"Jag ser inget blod eller annat spår av bråk i båten", sa John. "Kan de månne ha dykt och råkat ut för något i vattnet?".

"Var det inte här som den där sjunkna segelbåten låg?", frågade Oskar. "Dök de ner till den och gjorde misstag?". "Jag har inte varit på kvälls- eller nattspaning ännu, men jag kan tänka mig att man är ganska trött då". "Och man ska helst undvika dykning när man är trött". 

"Det är sju, åtta meter djupt här och de var alla djuphavsjägare", sa Jan. "Till och med en dykare skulle klara av att simma dit ner och komma upp utan problem".

"Sant", sa John. "Men var annars skulle de kunna vara?". "Jag tar ett snabbt dyk dit ner".

Han tog på sig cyklopet och hoppade i. Han simmade ner mot vraket men det enda han såg var några fiskar under vattnet och när han kom upp till ytan en säl tio meter ifrån båten.

"Ingenting", sa han, klättrade upp i båten och tog av sig cyklopet. "Bara fiskar under vattnet och sälen där...". Han avbröt sig när han såg något guppa till i närheten av sälen. De tidigare gångerna hade inte varit inbillning. Det var någonting i vattnet. Oskar och Jan tittade nu också åt samma håll. Och då hände det. Den flög upp ur vattnet, fångade sälen i munnen och dök ner igen. En vithaj.