Vassa tänder

Kapitel 12

John hade simmat ut ur hajbassängen och fram till bryggan. Han var vid stegen och tittade mot vakterna när larmet gick igång. Vakterna vände sig om och sprang bort från portkontrollen. John klättrade upp för stegen och såg att båthuset brann. Han hade fått sin önskan om avledning uppfylld. Han gick fram till kontrollen och tittade på den. Då såg han en halvfull vattendunk och några glas bredvid den. Han kunde inte tro det. Kunde det verkligen vara så här enkelt? Han tog upp dunken och hällde ut vattnet över kontrollen. Han väntade en stund och tryckte sedan på en av knapparna. Ingenting hände. Den var förstörd.

"Du ligger illa till!", skrek en välbekant röst.

John vände sig om. Det var Roger.

"Den här gången kommer du inte undan", sa han.

"Du har alltid varit en rutten person", sa John. "Men varför?". "Varför är du med MDF?".

"Ni fångade en av oss", sa Roger. "Ni vet säkert vilka vi är". "Människor vars liv har förstörts av er".

"Och hur har...".

"Vi två har faktiskt en sak gemensamt". "Vi är båda föräldralösa". "Förstår du?". "Mina föräldrar dödades av Mästerdykare". "När jag var nio år gammal i Spanien med mina föräldrar blev min mamma påkörd av en Mästerdykarbåt när hon var och simmade". "De kom till stranden med hennes döda kropp, och min pappa sprang fram till dem och skrek åt dem". "Han slog ner en av dem och när han vände sig mot en annan blev han knivhuggen och dog". "De sa att det var självförsvar". "Bullshit!". "De hade ingen rätt att döda i den situationen". "De förklarade en från MDF som var på stranden och förstod att jag var deras son". "Han hade själv blivit förvisad från Mästerdykarna och kände till reglerna". "Han tog mig med sig och skickade mig till vårt högkvarter här". "De skolade mig och satte mig sedan som spion hos er". "Det var fem långa år". "Så jag var tacksam över att kunna avslöja mig i samband med metallviruset".

"Wow", sa John. "Alltså...". "Nej herregud". "Jag beklagar det som hände dina föräldrar, men något säger mig att du hemlighåller en del av historian både för mig och dig själv". "Och de flesta som förlorar sina föräldrar eller andra viktiga personer klarar av det utan att börja döda oskyldiga". "Du...".

"Nog med prat!", skrek Roger. "Nu ska du dö!".

"John!".

Roger vände sig om. Det var Oskar. Roger såg också tre vakter en bit ifrån honom.

"Ta honom!", skrek Roger och pekade på Oskar. Oskar sprang iväg och vakterna efter honom. Roger vände sig mot John som kom springande emot honom. Han drog fram en kniv och viftade med den mot John som hoppade bakåt. John tittade på sin vänstra arm. Det syntes ett sår på underarmen.

"Du har blivit snabbare ser jag", sa han.

Roger viftade med kniven och John fick ta ett steg bakåt igen. Han tittade snabbt över axeln. De var ganska nära vattnet. Han vände sig mot Roger och hoppade undan ännu ett knivhugg. Sedan blev han träffad av en hård frontspark rakt i bröstkorgen. Han flög bakåt och landade vid kanten av bryggan. Han kippade efter andan och bestämde att det var bättre att fly. Han hade varken en kniv eller harpun och Roger var för snabb. Han försökte rulla ner i vattnet men Roger han fram till honom och ställde vänstra benet på John som hade större delen av överkroppen ovanför vattnet. Roger log med sitt hånleende. John försökte snabbt tänka ut något att göra när Roger böjde sig ner mot honom eller slängde kniven på honom. Men han gjorde inte någondera. Roger förblev raklång och till Johns förvåning skar han sig själv i fingertopparna. Han förde handen över John som fick några droppar på sig.

"Är ditt blod giftigt?", frågade John.

Roger förde sin hand åt höger. "Skratta du bara medan du kan".

John vände på huvudet och såg Rogers blod rinna ner i vattnet. Sedan såg han en hajfena lite längre bort som var på väg mot bryggan. Då förstod John vad Roger tänkte och försökte igen knuffa bort hans ben, men han stod som en sten på John. Nu försvann hajfenan under vattnet.

"Några sista ord?", frågade Roger.

John hörde ljudet av båtar som var på väg mot ön. Han tittade åt höger igen. Det var attackgruppen.

"Du borde ha varit snabbare".

Roger tittade upp mot båtarna. Och steg i sista stund undan för en harpun. John ställde sig upp. I samma stund flög hajen upp ur vattnet exakt var Johns huvud just hade varit och dök ner igen. Det var samma haj som hade försökt äta honom i bassängen. John vände sig mot en distraherad Roger och slog honom i magen. Han flämtade till. Sedan tog John tag i Rogers arm, svängde runt och kastade honom över ryggen. Men innan Roger föll i vattnet fick han tag i Johns ben och drog honom med sig.