Vassa tänder

Kapitel 4

"En vithaj", sa Jan som inte kunde tro sina ögon. "En vithaj i Finland".

"Inte bara en", sa Oskar och pekade åt höger. De såg tre hajfenor sticka upp ur vattnet.

"Kör tillbaka till högkvarteret", sa Jan. "Vi kan inte göra något nu".

Oskar startade motorn och de körde iväg. De var alla skakade.

"Nu vet vi vad som hände med spaningsgruppen", sa John. "Jag kan inte ens föreställa mig hur det var för dem".

"Redan att se en vithaj när man dyker är en skrämmande upplevelse, speciellt första gången", sa Jan. "Jag kommer aldrig att glömma första gången jag dök i närheten av dem".

"Vad hände då?", frågade John.

"Det var för snart tio år sedan", sa Jan. "Jag var i Kuba och dök vid ett rev tillsammans med en amerikansk dykare". "Vi simmade ganska nära ytan och undersökte revet när han skrapade upp fingertopparna på ena handen". "Han tittade först på sina fingrar som blödde kraftigt och sedan nedåt". "Han blev blek i ansiktet och signalerade att vi måste upp". "Uppe vid ytan sa han: ja, det är nog bäst att vi simmar till båten, för det finns hajar under oss". "Det var femton meter till båten, men det kändes som mycket längre". "Och när vi åkte iväg kunder vi se hajfenor sticka upp där vi just hade varit".

Ingen sa något mer efter Jans historia under resten av vägen. När de kom till högkvarteret såg de en kvinna som vinkade åt dem att komma emot.

"Jan", sa hon. "Det har kommit två samtal om hajattacker". "Är det...".

"Ja", sa Jan. "Vi såg just fyra stycken". "Tydligen finns det då ännu flera".

"Hur...". Kvinnans telefon ringde. "FMD". "Hajar vid er strand?". "Var?". Hon lade på luren. "En tredje attack två kilometer härifrån".

Jan hoppade ur båten och vände sig mot John och Oskar.

"Åk dit och se vad som händer", sa han. "Om det är människor i vattnet när ni kommer fram, rädda dem". "Men ta det säkra före det osäkra". "Gör inte er själva till offer". "Jag ser till att det åker någon till de andra attackerna och sedan kommer jag efter er".

Oskar vände båten och åkte iväg med John.

Några minuter senare kom de fram till stranden där attacken skedde. Det första de såg var en plattform ute i vattnet, femton meter ifrån själva stranden. På plattformen stod en äldre man, fyra pojkar som såg ut att vara tretton, fjorton år gamla, och två yngre barn, en flicka och en pojke, som båda såg ut att vara yngre än tio år. Runt plattformen simmade två hajar.

"Vi får inte dem alla på en gång", sa John. "Vi måste...".

"John, titta!", avbröt Oskar och pekade framåt. De såg en större man simma mot stranden och en tredje haj som närmade sig honom. Oskar ökade farten. Samtidigt hoppade en av tonåringarna från plattformen ner i vattnet över en haj.

"Stanna på plattformen!", ropade John. Då guppade båten ordentligt. Oskar hade kört in i hajen som attackerade mannen i vattnet. Men skadan var redan skedd. Det syntes blod runt honom.

"Han är stor, hjälp mig", sa Oskar.

De drog upp mannen. Han var medvetslös och hans högra ben var ordentligt sönderbitet. Sedan vände de båten mot plattformen, körde till pojken som hade hoppat i vattnet och drog upp honom. Sekunden senare hoppade samma haj var pojken just hade varit och landade bara några centimeter ifrån båten. 

"Vi kör de här två i land och sedan kommer vi efter er!", ropade John till de som var kvar på plattformen. "Hoppa inte i vattnet!".

De körde så nära stranden de kunde. Tonåringen hoppade ur båten och sprang i land medan fyra vuxna kom fram till båten och lyfte den bitna mannen.

"Bär honom i land och ring efter en ambulans", sa John till dem. "Vi åker efter resten nu".

Oskar vände båten och körde till plattformen.

"Kliv i", sa han till de som stod på den.

Två av tonåringarna hoppade genast i båten och satte sig. Den tredje hoppade i efteråt och när han landade gungade han framåt och stötte till John som föll baklänges ur båten. Han var några sekunder helt och hållet under vattnet och fick sedan huvudet ovanför ytan. Han vände sig mot båten och klättrade snabbt i. Ingen av hajarna hann se honom.

"Hoppa i båten nu!", sa den äldre mannen nervöst.

John vände sig om och såg den yngre flickan stå kvar på plattformen.

"Jag är rädd", snyftade hon och tog ett steg bakåt.

"Det kommer att bli bra". "Vi ska åka tillbaka till stranden men du måste först hoppa i båten".

Flickan tog ännu ett steg bakåt och föll med ett skrik i vattnet.

"Jag hämtar henne, stanna i båten", sa John till den äldre mannen och hoppade upp på plattformen. Han räckte fram en hand mot flickan.

"Ta min hand!".

Flickan tittade på John med tårar i ögonen.

"Ta min hand!". "Vi måste...". Han avbröt sig när han såg en haj komma rakt mot flickan. Hon vände sig om och skrek. Sedan träffade en harpun hajen i huvudet. Den vände sig åt vänster och försvann under ytan. John vände på huvudet och såg Jan i en annan båt.

"Dra upp henne!".

John drog upp flickan ur vattnet och hoppade ner i hans och Oskars båt. De körde så nära stranden de kunde och hoppade i land. De två yngre barnen sprang till sina föräldrar. Tonåringarna och den äldre mannen gick långsamt och skakande i land. Jan körde närmare med sin båt och tittade på den bitne mannen på stranden. Nu rörde han lite på sig.

"Har någon ringt efter en ambulans?".

"Ja", svarade Oskar. "De som bar honom i land gjorde det genast efteråt".

"Jag ser inte härifrån exakt hur illa det är, men jag tror inte att hans ben går att rädda", sa Jan.

"Det såg inte bra ut", sa John. "Men han var den enda som blev biten här och han lever".

De hörde sirener från stranden. Ambulansen var framme.