Vassa tänder

Kapitel 5

John, Oskar och Jan stannade vid stranden tills ambulansen åkte iväg, och sedan åkte de tillbaka till högkvarteret. Ingen sa ett ord på vägen. Först när de kom fram berättade Jan att det skulle ordnas föreläsningar om vithajar under de kommande dagarna.

"Det pågår en nu och klockan tre då lunchen slutar hålls en till av Annika Lindholm, som enligt mig är vår bästa föreläsare", sa han. "Så med andra ord om en timme". "Har ni något för er då?".

"Vi kommer", sa John.

"Men först går vi och äter", sa Oskar. "Jag är hungrig".

"Jag kommer med er", sa Jan.

Hos Mästerdykarna ordnas det med jämna mellanrum föreläsningar om olika havsdjur. Föreläsningarna är öppna för alla oavsett ålder och rang, men flesta börjar gå på dem efter att de har blivit lätta djuphavsdykare då det i proven för djuphavsdykare och djuphavsjägare ingår skriftliga delar om djuren. John och Oskar hade en vecka tidigare gått på en föreläsning om delfiner och efter lunchen gick de igen till en föreläsningssal med trettio andra dykare. Jan satt längst fram och framför honom stod Annika Lindholm. Annika var i medelåldern, lika lång som John och Oskar. Bruna ögon, glasögon och axellångt, svart hår. Hon höll majoriteten av föreläsningarna på FMD.

"Salen är full så nu börjar vi", sa hon och stängde dörren. "Det är då alltså hajar som vi kommer att prata om och jag kommer att ta saker i en lite annorlunda ordning än vanligt". "Det har då idag setts sammanlagt elva vithajar i våra vatten". "Och de har dödat fyra djuphavsjägare och två civilpersoner, och fem civilpersoner har skadats". "Stämmer det, Jan?".

"Tyvärr så stämmer det", sa han. "Dessutom har de övriga Östersjöländernas Mästerdykare meddelat att det finns vithajar hos dem också". "Det är svårt att säga hur många det finns allt som allt i Östersjön". "Fortsätt".

"Tack". "Så den stora frågan är då hur de har kommit hit". Hon öppnade en powerpoint-presentation. Första bilden var en världskarta. "De blåa delarna av havet visar vithajens habitat". "De mörkblåa visar var det finns flest vithajar". "Som ni ser är då USA, Sydamerika, Sydafrika och Australien deras favoritjaktmarker, men i större delen av världen är det möjligt att stöta på dem om man har otur". "Eller tur, beroende på om man vill se en eller inte". "Under de senaste åren har man sett några enstaka vithajar simma omkring utanför Skottland och Englands sydkust". "Det har inte varit uteslutet att äventyrliga vithajar kan simma längre norrut och nu är de här".

"Men knappast har någon förväntat sig såhär många på en gång?", frågade en kvinna på näst främsta raden.

"Nej". "Någon enstaka vithaj, ja". "Men inte tiotals".

Annika gick framåt i presentationen.

"Det är möjligt för vithajen att leva i Östersjön". "Och för andra hajar också". "I vårt grannland Sverige finns det nitton andra arter av haj, så vithajarna är inte de första". "I Sverige finns faktiskt världens näst största haj, brugden". Annika tog fram en bild på en stor, mörkgrå haj med enorm gapande mun. "Den här kan bli upp till tolv meter lång och det kan kännas skrämmande att simma nära den, men den är fredlig och lever på plankton, inte kött". "Och de flesta svenska hajar är för små för att kunna attackera människor". "Håbranden och blåhajen kan ge otäcka bitsår om de provoceras, och pigghajen, som har två piggar på ryggen, kan utsöndra ett smärtsamt, men icke dödligt, nervgift". Hon tog fram bilder på de tre hajarna. Håbranden och blåhajen liknade små vithajar. Pigghajen såg ut som en blandning av en ål och en vithaj med vita prickar. "Det finns en i svenska farvatten sällsynt haj som kan vara farlig att möta". Annika tog fram en bild på en större, vitgrå haj. "Håkäringen, eller grönlandshajen". "Men de lever i kalla och djupa vatten som inte är frestande att simma eller dyka i, så risken är mikroskopisk". "De största problemet när de kommer till hajar i Östersjön just nu är våra nyinflyttade vithajar, och nu går vi tillbaka till dem". Hon klickade fram en bild på en vithaj. "Av de hajar som attackerar människor är vithajen den som står för flest registrerade attacker". "Men hajattacker är ovanliga". "Exklusive småbett sker det årligen sjuttiofem till hundra attacker, varav fem, sex stycken med dödlig utgång". "Risken är större att dödas av en flygande champagnekork än av en haj".

"En flygande vadå?", frågade en man på sista raden, tre platser ifrån Oskar.

"Ni hörde rätt", sa Annika. "Tjugofyra dödsfall per år".

John vände sig mot Oskar.

"Ingen champagne när jag fyller arton".

"Däremot", fortsatte Annika, "så har antalet attacker ökat kraftigt den senaste månaden". "I själva verket så har det den här månaden skett flera attacker än det vanligtvis sker under ett år". "Och då inte bara för att vi nu har hajar i Östersjön, utan också i deras vanliga vatten". "Dödsfallen har också ökat". Annika tog fram en ny sida. "Provocerade och oprovocerade attacker". "Provocerade attacker sker när en människa rör, retar, skadar eller på annat sätt provocerar hajen som sedan attackerar tillbaka". "Oprovocerade attacker orsakas av hajen och kan delas in i tre olika typer". "Första: attackera och fly attacker". "Hajen biter en gång och simmar sedan iväg". "Ofta så ser offret inte hajen och det är ovanligt med dödsfall". "Andra: smygattacker". "Den ovanligaste typen av attack, även här är det vanligt att offret inte ser hajen, vars syfte ofta är att döda och äta offret". "Tredje: Stöta och bit attack. Hajen cirklar runt och stöter till offret innan den biter". "Hajen gör en provbitning för att försöka identifiera vad den biter". "Den kan bita flera gånger beroende på hur offret reagerar". "Till exempel att få panik kan få hajen att tro att man är något som det vanligtvis jagar och äter". "Som ni säkert kan gissa är det vanligt att det händer". Annika tog fram en ny sida. "Vithajar äter huvudsakligen fisk, rockor, fåglar, sköldpaddor, sälar och sjölejon". "De är faktiskt inte så förtjusta i människor". "I vanliga fall så biter hajen som sagt bara en gång och simmar iväg när de märker att det är en människa". "Varför hajarna har blivit aggressivare är det ingen som vet". Hon tog fram en ny sida. "Det finns vissa saker som det lönar sig att tänka på när man simmar i vatten där det finns hajar". "Det kanske viktigaste är att inte blöda". "Hajar kan känna lukten av blod på upp till två kilometers avstånd". "Redan en liten droppe räcker, speciellt om de är nära". "Sedan så har hajar små receptorer inne i nosen som reagerar på svaga elektriska spänningar". "Lättare sagt än gjort, men det gäller att slappna av när en haj är i närheten". "Får ni panik och hjärtat börjar slå kommer ni att leda dem rakt till er". "Nosen är känslig, så ett sätt, som dock är riskabelt, att försvara sig om den kommer nära är att slå eller sparka hajen just på nosen". "Det kan göra den ordentligt yr".

"Nosen är ju direkt ovanför tänderna", sa Oskar.

"Som sagt, det är riskabelt", sa Annika. "Det bästa ni kan göra om ni ser en haj är att lämna vattnet så snabbt och lugnt som möjligt". "Om det inte är möjligt och ni inte vill riskera att förlora en hand eller fot så...".

En telefon ringde.

"Ursäkta", sa Jan och svarade. "Hallå". "Va?". "En ny attack?". "Mittemot den som tidigare skedde två kilometer härifrån?". "Hur kan vissa vara så dumma?". "Hade ingen av dem sett eller hört om den tidigare attacken?". "Ja, jag ska göra det". Jan lade på luren.

"En ny attack?", frågade Annika.

Jan nickade. "Folk har tydligen inte ännu förstått att det finns aggressiva hajar i vattnet". "Vi måste sprida meddelandet nu så att det här inte fortsätter". "Och vi måste ha flera spaningsgrupper ute". "Men först och främst rädda offren från den pågående attacken". "Jag letar rätt på någon som...". Han avbröt sig. Två stolar på bakersta raden var tomma. De som John och Oskar hade suttit på.

.