Vassa tänder

Kapitel 9

De gick upp för ett litet berg från stranden och in bland träden. Det såg från stranden ut vara en skog, men träden var bara en förklädnad. De gick tio meter och så var de igenom. De kunde se fyra stora, fyrkantiga, gråa byggnader som alla låg tjugo till trettio meter ifrån varandra. Två av dem var i mitten av ön och de andra två var dels på ön, dels i havet. Väggen av träd gick i en cirkel runt byggnaderna som skydd. Det gick inte att se hur ön såg ut på andra sidan. Ett flertal vakter gick omkring vid byggnaderna och antagligen också på andra sidan träden. Här som var stack det upp några enstaka stubbar.

"De måste ha avverkat skogen för att få plats för byggnaderna", sa Axel.

"Hur gör vi?", frågade John. "Delar vi på oss?".

"Det går snabbare att se allt på det sättet". "Okej". "Du och Oskar tar byggnaderna till höger, Niklas och Zacharias de till vänster.

"Och du?", undrade Niklas.

"Jag går till andra sidan ön och ser hur det ser ut på andra sidan träden", svarade Axel. "Jag följer med åt vänster". "Är ni andra okej med fördelningen?".

De andra nickade.

"Lycka till".

Niklas, Zacharias och Axel åt vänster, John och Oskar gick iväg åt höger. De gick långsamt och höll sig bland träden. Det kom inga vakter emot dem på vägen till byggnaderna. Däremot rörde det sig flera runt dem.

"Vi måste locka bort vakterna från ingången på något sätt", sa John när han och Oskar hade kommit så nära som de kunde utan att lämna träden.

"Vi borde ha tagit med oss något mer än telefonerna", sa Oskar. "Vad kan vi göra med dem?".

John tittade fundersamt på sin telefon. "För att nu föreslå något så skulle vi kunna lägga på ett larm med hög volym och gömma den". "Då kanske vakterna går till den och lämnar vägen fri".

"Ja". "Det kan ju...". "Men då kan inte den av oss som sätter på larmet rapportera till Frida om telefonen blir kvar". "Eller meddela om den får problem".

"Oj". "Det är sant". "Fan!". "Vi borde ha tänkt igenom hur vi gör på ön noggrannare".

"Ja". Oskar tittade mot den byggnad som var närmare. Då såg han att ett fönster var ganska nära ett träd. Och det var öppet. Han pekade på det. "Det kanske går att komma in där".

John tittade på fönstret. "Det är tillräckligt stort". "Och det är inte nu någon vakt i närheten av det". "Men sedan är frågan hur vi kommer in i nästa byggnad". "Det är tjugo meter utan gömställen".

Oskar gick mot stranden. "Jag tror inte att de har någon vakt i vattnet". "Du tar den här byggnaden, så simmar jag förbi och ser om det finns en ingång till den andra närmare vattnet". Han hängde sin harpun över axeln och tittade ner mot stranden genom träden. "Det är ingen vakt i närheten nu". "Vi ses snart".

"Var försiktig", sa John när Oskar försvann ner mot stranden. Sedan gick han själv mot det öppna fönstret. Vid väggen kontrollerade han snabbt att ingen vakt tittade åt hans håll, hängde harpunen över axeln och sedan klättrade han in genom fönstret. Han landade ljudlöst på golvet och såg sig omkring. Inga vakter var där inne. Det såg ut att vara ett båthus. Nu var det dock inga båtar i vattnet. Han tittade upp mot taket och såg flera rep hänga ner från det. Inte heller i dem hängde det någon båt nu. Tydligen hade MDF skickat ut alla båtar de hade här. Han vände sig åt höger och noterade att porten var stängd. Sedan tog han ett par bilder med telefonen och skickade dem till Frida. Han stod stilla en stund och skakade på huvudet.

"Dykare eller agent", sa han för sig själv. Sedan såg han en trappa som ledde upp till en liten plattform med ett kontrollbord och ett stängt rum. Säkert var det där som porten öppnades och stängdes. Han började gå mot trappan. Då såg han dörren som var längre ifrån honom öppnas. Han tittade ner i vattnet. Det var hans enda gömställe. Han lade ner telefonen på golvet och klev sedan tyst men snabbt i och stack huvudet under vattnet just när två vakter kom in. Då kände han att han fortfarande hade cyklopet på huvudet. Han drog ner det över ögonen och tittade sedan försiktigt upp. Vakterna stod vid dörren.