Vassa tänder

Kapitel 2

En båt från FMD med fyra dykare, två män och två kvinnor, var ute på kvällsspaning. De hade kört halva skiftet och allting hade varit lugnt hittills.

"Var det inte någonstans här som det där vraket låg?", frågade den ena kvinnan. "En större segelbåt som hittats för några dagar sedan?".

"Jag tror det, ja", svarade den andra. "Vad jag hörde har den legat här i flera år, men hittats först förra veckan".

Båten stannade.

"Ska vi ta ett dyk dit ner?", föreslog den ena mannen. "Det är mindre än tio meter djupt".

"Jag vet inte, Ivar", sa den andra tveksamt. "Vi har halva skiftet kvar ännu och vi borde slutföra det innan vi gör något annat". "Jag börjar också bli trött".

"Bara ett snabbt dyk, Max". "Nu när vi en gång är här". "Det har dessutom varit lugnt hittills, som vanligt". "Det enda som har hänt här på länge var metallviruset förra månaden och det är borta".

Max funderade en stund.

"Du har nog rätt", sa han sedan. "Men en av oss borde vakta båten".

"Du, Ellen och Vera kan gå först", sa Ivar. "När ni kommer upp hoppar jag i en stund".

Max, Ellen och Vera tog på sig syrgastuberna och dykmaskerna, och hoppade i. De kunde genast se segelbåten nere på botten.

"Den är verkligen välbevarad", sa Vera. "Man skulle kunna tro att den sjönk igår".

"På det här avståndet ja", sa Max. "Den ser säkert sämre ut när vi kommer närmare".

De dök ner till botten. Segelbåten såg mera förstörd ut på nära håll, men fortfarande i bra skick för att ha sjunkit för flera år sedan.

"Imponerande", sa Max

"Jag måste börja simma upp redan", sa Ellen. "Jag borde ha fyllt syrgastuben innan vi åkte iväg".

"Okej". "Jag och Vera kommer snart".

Ellen simmade uppåt medan Max och Vera simmade till segelbåtens andra sida. Det var sju meter djupt och Ellen hade inte varit nere länge, men hon gjorde ändå för säkerhets skull ett stopp före ytan. Hon tittade ner mot vraket. Några fiskar simmade förbi hennes huvud och var snart utom synhåll. Hon vände sig mot deras båt för att simma upp. Då såg hon något stort en bit ifrån henne. Vad kunde det vara? Hon simmade mot det för att se tydligt. Det var på väg mot henne. Hon stelnade till, spärrade upp ögonen och skrek.

Under tiden satt Ivar i båten och väntade. Bortsett från en segelbåt som seglade förbi hände det inte något alls. Efter ett tag tog han en titt på klockan. Det hade gått en halvtimme. Vad var det som dröjde? Så länge kunde det inte ta att undersöka vraket. Han steg upp och tittade mot vattnet. Det såg konstigt ut. Han lutade sig närmare. Det var rött. Det var blod! Då gungade båten till och Ivar föll överbord. En stund såg han inte vad som var upp och vad som var ner innan han fick huvudet ovanför ytan. Han vände sig mot båten. Då kände han något hugga tag i hans ben. Han skrek och drogs ner under ytan.