Vassa tänder

Kapitel 10

Oskar simmade förbi den första byggnaden så nära land som han kunde. Bredvid den såg han en brygga med någon slags kontroll med fem vakter i närheten. Han vände igen blicken framåt och fortsatte simma. Han höll hela tiden högra handen och telefonen ovanför vattnet. När han var så nära han kunde komma klev han upp på stranden. Och kastade sig bakom en större sten. Det stod en vakt i närheten. Som tur var så tittade den åt andra hållet och gick snart iväg. Oskar fortsatte in bland träden och igenom dem. Framför ingången till byggnaden stod två vakter. Och det var enda vägen in. Inget fönster var öppet. Oskar såg sig omkring och fick syn på en sten. Han fick en riskabel idé, men det var det enda han kunde komma på annat än att vänta och hoppas att vakterna snart skulle ta en paus, och inte genast bli ersatta. Att skjuta dem eller att ens skjuta en avledande harpun var inte heller ett alternativ. Då skulle MDF veta att det fanns någon på ön. Han plockade upp stenen och gick långsamt närmare. Den vakt som var närmare honom vände sig mot den andra. Perfekt. Han gick så att den närmare vakten hela tiden stod framför honom. Och fem meter ifrån ingången kastade han stenen mot en stubbe. Han gick fast i väggen samtidigt som stenen landade. Vakterna vände sig mot den och båda tog dessutom ett steg framåt. Oskar slank in genom dörren med ett leende. Tänk att ett så enkelt barntrick hade funkat nu. Han tittade framåt och såg ett flertal vakter, och några som såg ut att vara någon slags chefer framför sig. Oskar gömde sig bakom en låda och tittade närmare. Vakterna och cheferna stod vid tre bassänger. Och ovanför bassängerna hängde fastbundna män och kvinnor. Oskar såg tre av cheferna slänga påsar med rött innehåll i bassängerna. Blod.

"Sänk ner dem!", ropade en av cheferna.

De fastbundna sänktes långsamt ner mot bassängerna. Några av dem försökte skrika, men kunde inte det då de alla hade munkavle. Några av dem grät. Nästan alla försökte röra på sig, men kunde inte. Snart var de nere i bassängerna och försvann en efter en under ytan. Oskar fick anstränga sig för att inte spy. Han tog fram telefonen och skrev till Frida vad han såg.

"Snart kan vi flytta vidare alla ett steg", sa en av cheferna och vände sig mot den bassäng som var längst till höger. "Och tjurhajarna ser ut att snart vara redo att släppas ut i sjöar".

"Ja", sa en annan chef. "Vi är klara för stunden".

Cheferna och vakterna började gå mot utgångarna. Oskar flyttade sig snabbt bakom en annan låda och väntade på att alla hade gått ut. Ingen vakt blev kvar. Tydligen räknade de med att ingen skulle kunna komma in och vaktade därför bara utsidan. Oskar reste sig upp och gick först till den bassäng som var längst till höger. Hajarna i den var aningen mindre än vithajarna som han hade sett i havet och såg också annorlunda ut. Tjurhajar hade MDF-chefen sagt. Och att de skulle släppas ut i sjöar. Var det möjligt för dem att leva i sötvatten? Oskar tog en bild på en av dem som simmade nära ytan och skickade den med frågan till Frida. Sedan tittade han på de andra bassängerna som båda hade vithajar. I den mittersta var de aningen större än i den som var längst till vänster. Han gick närmare den. Och vände snabbt bort blicken. Hajarna höll fortfarande på att äta människorna som hade sänkts ner till dem. Hans telefon vibrerade. Det var ett svar från Frida: Ja. Tjurhajar kan leva både i salt- och sötvatten. Han tittade mot tjurhajbassängen. Sedan såg han en dörr bredvid repens kontrollbord. Han gick fram och kände på handtaget. Låst. Vad var det där inne? Eller vem var där inne? Han knackade på dörren och steg sedan åt sidan, beredd att slå till ifall det var en vakt. Då var det någon på andra sidan som kastade sig mot dörren. Oskar förstod genast att det var fastbundna människor till hajarna. Han tog en bild av dörren och skrev till Frida igen: Det finns flera civila här inne och säkert på andra ställen på ön också. Meddela det till attackgruppen när du kontaktar dem. Sekunden efter att han skickade meddelandet till Frida fick han ett av John: Jag behöver en avledningsmanöver.