Vassa tänder

Kapitel 13

John såg ingenting. Han simmade blind framåt och uppåt, och var uppe vid ytan. Han såg Roger klättra upp för stegen, men ingen hajfena syntes till. Han drog cyklopet över ögonen och dök. Han vände sig åt höger och såg den några meter ifrån sig med ögonen mot honom. Han tog ett simtag bakåt. Då kom hajen snabbt emot honom. John simmade undan och hajen missade honom med några centimeter. Han såg sig hastigt omkring. Det var inga andra hajar i närheten nu, men det var så mycket blod i vattnet nu att det inte skulle dröja länge före flera dök upp. Han tittade mot hajen och fick igen snabbt simma undan. Den var snabb trots sin storlek. Igen missade den med någon centimeter. Han stack upp huvudet ovanför ytan. Från bryggan och en av attackgruppens båtar flög harpuner ovanför honom. Han dök igen, den här gången mot båten. Men nu var hajen rakt under den och gjorde sig beredd att attackera igen. Han skulle inte kunna simma till båten så länge den jagade honom. Han började bli trött. Han skulle inte klara av att undvika den länge till. Och han hade inga vapen. Hajen simmade emot honom igen. Då fick han en galen och farlig idé, men det var det bästa han kom på nu annat än att låta hajen trötta ut honom, vilket inte var ett alternativ. Han simmade åt sidan och när den var bredvid honom sträckte han ut vänstra handen och tog tag i dess ryggfena. Samtidigt som han tog tag med högra handen också började hajen simma snabbt i olika riktningar. Den simmade upp till ytan och John passade på att ta ett andetag. Innan hajen dök igen såg han att en av attackgruppens båtar hade sett honom. Medan han höll i hajen så hårt han kunde tittade han upp mot ytan. Båten närmade sig. Snart var den ovanför honom. Samtidigt nådde hajen botten och började simma uppåt igen. Den fortsatte vrida sig och John tappade greppet med vänstra handen. Han hängde nu på hajens högra sida. Den vände huvudet mot honom hastigt. Då visste han vad han måste göra. Han tog tag med vänstra handen igen, och när hajen tillfälligt stannade upp och vände huvudet åt Johns håll sparkade han den på nosen. Den vred sig av och an kraftigt, och John fick kämpa för att hålla sig kvar. Sedan satte hajen fart uppåt mot ytan och flög upp ur vattnet bredvid båten. John släppte den och föll med ryggen före mot båten. Han förde hakan mot bröstet och slog båda händerna i durken, båtens golv, så hårt han kunde när han landade för att dämpa fallet. Trots det fick ryggen en smäll som han visste att skulle kännas ett tag. De andra i båten stirrade på honom.

Några minuter senare körde båten i land på ön. Alla från MDF hade antingen flytt eller dödats. John fick syn på Oskar och Frida. Han sprang fram till dem och kramade om dem. De följde efter de andra från attackgruppen som hade samlats runt Jan.

"Var inte du ute och hjälpte med hajjakten?", frågade John.

"De klarar sig utan mig en stund", svarade Jan och vände sig så att han såg alla. "Ungefär hälften av hajarna ute på havet har dödats". "Vi hoppas och tror att vi har resten dödade inom de närmaste dagarna". Han vände sig mot Axel. "Och allting gick bra här ser jag".

Axel nickade. "Deras båthus och matsal var i byggnaden som brann". "Vi tog en titt i byggnaden bredvid och hittade tre stora hajbassänger". "Hajarna var en till två och en halv meter långa". "Dessutom hittade vi civilpersoner inlåsta i ett rum". "De håller nu på att föras hem".

Oskar pekade på byggnaden som han hade varit inne i. "Där finns också tre hajbassänger". "Två med vithajar, två och en halv till tre meter långa". "I den tredje bassängen finns tjurhajar som de planerade att släppa ut i sjöar". "Också där fanns inlåsta civilpersoner".

John vände sig mot den stora hajbassängens byggnad. "Och därifrån simmade hajarna ut när de var stora och färdigtränade". "Portkontrollen är förstörd, så inga fler hajar kommer härifrån". "Det finns två män och två kvinnor där inne också".

Jan tittade på dem och försökte ta in det han hörde. Sedan vände han sig mot Axel.

"Blev någon av er eller attackgruppen skadade?".

"Några fick mindre skador, men ingen dog", svarade Axel.

"Okej, bra", sa Jan och vände sig igen mot hela gruppen. "Vi måste döda alla hajar här". "Att transportera dem till deras vanliga vatten skulle bli för svårt och de skulle inte vara mindre farliga där heller då de har tränats och manipulerats".

"Hade inte MDF tränat hajar i deras vanliga vatten också?", frågade Oskar.

"Jag har skickat ett meddelande till alla världens Mästerdykare att vara försiktiga och uppmana civila att vara det också", sa Jan. "Flera svarade tillbaka att MDF-aktiva har setts i andra vatten också, men ingen har lyckats fånga och förhöra dem tidigare". "Men nu vet alla Mästerdykare vilka de är och att de är farliga". "De kommer att komma tillbaka". "Både här och i andra länder".

"Hur är det med den vi fångade?", frågade Niklas. "Har vi honom ännu eller släppte ni honom?".

Jan suckade. "Det var en grupp som åkte iväg med honom". "De har inte kommit tillbaka och ingen har fått tag på dem". "Jag har inte höga förhoppningar".

Alla stod knäpptysta en stund. Sedan fortsatte Jan.

"Vi gör oss av med hajarna här". "Sedan bränner vi ner byggnaderna och åker hem".

Oskar tyckte att John verkade frånvarande hela resten av dagen. Han hängde inte med i diskussioner på dagen och på kvällen när de gick och lade sig stirrade han i upp i taket med ett leende.

"Är det något särskilt som du ler åt?", frågade Oskar.

John hostade till. "Hur så?".

"Du har varit så där sedan vi kom tillbaka från ön".

"Jag är glad över att uppdraget är över och lyckades". "Är inte du det?".

Oskar ryckte på axlarna. "Okej". "Och ja, nog är jag det". Han gäspade. "Jag släcker nu". "God natt".

"God natt".

Oskar somnade direkt. John vände sig mot honom. Det var inte uppdraget han tänkte på. Utan när han kramade Frida på ön. Han kunde inte sluta tänka på det eller på henne. På värmen som han fick då och från kramarna de senaste dygnen. Men det behövde Oskar inte veta ännu. Han ville vara i fred i sina tankar. John slöt ögonen och somnade med ett brett leende på läpparna.