Vassa tänder

Kapitel 7

Spaningsgruppen följde med John och Oskar till stranden där attacken hade skett. På vägen undersökte de Johns ben. Harpunen hade inte orsakat någon större skada. De putsade såret och lindade ett förband runt benet. När de kom fram till stranden märkte de att Jan var där i en annan båt. Oskar förde tillsammans med spaningsgruppen den döda mannen och kvinnan till stranden, och förklarade vad som hade hänt medan John berättade om attacken och jakten för Jan.

"Är du helt säker på att han är en av dem?", frågade han när John var klar och kastade en blick på den fastspända mannen.

"Ja". "Hans klädsel är identisk med de som mördade mina föräldrar och spred metallviruset".

Jan nickade. "Okej". "Vi förhör honom vid högkvarteret". "Du och Oskar kan komma med om ni vill". "Hur är benet?".

"Bättre hela tiden".

Oskar och spaningsgruppen kom fram till dem.

"Det där var jobbigt att berätta", sa Oskar skakande. "Jag hoppas att jag aldrig behöver göra det igen".

Framme vid högkvarteret förde de den svartklädda mannen till ett rum och spände fast honom i en stol. Jan skulle ställa frågorna, Annika var sekreterare, och John och Oskar skulle hjälpa till om mannen inte var samarbetsvillig.

"Vem är du?", frågade Jan.

"Mitt namn är Ralf", svarade mannen.

"Vilka jobbar du för?".

Ralf sa ingenting.

"Svara på frågan".

"Det kan du glömma". "Och ni kan inte tvinga mig att svara". "Jag vet mycket väl att ni bara har rätt skada och döda vid självförsvar".

"Flera människor har skadats och dödats". "Om vi måste ta till våld för att få svar på frågorna så okej". "John, ställ dig bakom honom".

John ställde sig bakom Ralf och lade händerna på hans axlar.

"Vilka jobbar du för?", frågade Jan igen.

"Far åt hel...".

John tog snabbt ett strypgrepp på Ralf.

"Stampa två gånger i golvet när du är klar att svara".

Efter fem sekunder stampade Ralf i golvet och John släppte greppet, men han höll händerna på stolen.

"Okej", hostade Ralf. "Jag jobbar för MDE".

"MDE?", frågade Jan.

"The Master Divers Enemies". "Så det blir MDF här". "Mästerdykarnas Fiender".

"Det var ett kreativt namn", sa John.

Ralf vände huvudet mot John så mycket han kunde.

"Skratta du bara". "Det är ett passande namn, för det är just det vi är". "Vi är rester av brottsliga gäng som ni har besegrat". "Vi är dykare vars företag och verksamhet gick i konkurs i takt med att ni spred er". "Vi är gamla Mästerdykare som ni orättvist har förvisat". "Vi är människor vars liv har förstörts på grund av er!". Ralf skrek ut de sista orden. Han andades djupt ett par gånger innan han fortsatte. "Men nu får vi vår hämnd". "Ni stoppade metallviruset som ni blev försökspersoner för och sedan lät ni resten av Mästerdykarna veta om det, vilket satte käppar i hjulen för att sprida det i resten av världen". "Men våra hajar stoppar ni inte". "Ja". "Vi har tagit dem till Östersjön och tränat dem här".

"Har ni tränat hajar i deras vanliga vatten också?", frågade Annika.

Ralf nickade. "Vi finns i hela världen".

Jan vände sig mot Annika. "Så därför har de blivit aggressivare". Han vände sig mot Ralf igen. "Hur många hajar har ni i Östersjön?".

"Tvåhundra". "Och flera släpps ut snart".

Det blev knäpptyst. Ralf såg sig omkring och vände sig sedan mot Jan igen.

"Jag antar att det var allt". "Kan jag gå?".

"Var någonstans tränar ni hajarna?", frågade Jan.

Ralf sa ingenting.

"Vänd honom åt höger", sa Oskar. "

John vände stolen och Ralf. Oskar ställde sig med vänstra benet framför det högra.

"Var tränar ni hajarna"?.

"Jag har pratat klart", sa Ralf.

Oskar höjde högra benet, roterade mot Ralf och sparkade honom i bröstkorgen. Han upprepade sparken tre gånger. Ralf stönade.

"Jag tror någonting bröts!".

"Vi skulle ha hört det och du skulle ha mera ont", sa Oskar. "Men förblir du tyst kanske det händer".

"Okej, jag pratar!". "Aj helvete!". "Tjugo kilometer österut härifrån på en större ö". "Den har en stor skylt med texten Tillträde förbjudet på finska, svenska och engelska". "Den är lätt att se".

"Tack", sa Jan. "Vi går efter någon som för dig härifrån". "Och då så långt bort från dina medarbetare som möjligt".

Oskar öppnade dörren. Jan, Annika och John gick ut, men innan Oskar följde efter öppnade Ralf munnen igen.

"Men de vet att jag är fångad och förhörd". "De kommer att öka bevakningen". "Åk till ön ni, men det är slöseri med tid och liv". "Ni vinner inte den här gången".

Oskar stod stilla vid dörren en stund innan han stängde den.

"Hajarna som har setts i havet har varit tre, fyra meter långa", sa Jan. "Det här har de planerat och jobbat med länge".

Annika nickade. "Vithajar är drygt en meter långa när de föds och växer tjugofem centimeter under ett år". "Så åtminstone åtta år". "Antagligen längre".

"Tvåhundra redan och snart flera", sa John. Han vände sig mot Jan. "Vad ska vi göra?".

"Vi måste dels döda de hajar som finns i Östersjön och dels åka till MDF:s ö och se till att inte flera hajar tränas och släpps ut", svarade Jan. "Hajjakten på havet gör vi tillsammans med de övriga Östersjöländernas Mästerdykare". "Till ön skickar vi först en spaningsgrupp som får kolla säkerheten och sedan rapportera till en attackgrupp". "Det behövs många dykare den här gången". Han tittade på John och Oskar. "Skulle ni kunna tänka er att åka till ön?".

"Menar du allvar?", frågade Oskar.

"Ja, det gör jag". "För inte så många år sedan brukade ni två vara riktigt bra på att vara osynliga när ni ville det och ni är det säkert fortfarande".

John och Oskar tittade på varandra och nickade.

"Får vi någon mer med oss?", frågade John.

"Jag själv kommer att vara med och jaga de hajar som finns i havet redan, men jag ska samla ihop några djuphavsjägare som kommer med er". "Och om ni vill kan ni fråga med er någon också".

"Tom har smugit en del med oss när vi ännu höll på med det", sa Oskar.

"Han och Frida brukade väl leka agenter när de var yngre", sa John.

"Ni kan ta med er Frida men inte Tom", sa Jan. "Jag har en idé om hur ni ska ta er till ön, men den  förutsätter syrgastuber, vilket Tom inte har".

"Åker vi redan i kväll?", frågade John.

"I morgon", svarade Jan. "Det skulle vara bra om ni kunde åka i kväll redan, men det är en del av min plan som inte ännu är klar".

Han tittade på rummet där Ralf satt.

"MDF". "Nu vet vi vilka de är". "Och i kväll kommer alla Mästerdykare att känna till dem".