Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.1 Murcia

Amber klev av skolbussen och slängde väskan över axeln. Solen sken och det var nästan helt snöfritt. Bara de tjockaste drivorna låg kvar lite här och där. Fåglarna var som besatta och det kvittrade i alla träd och buskar. Amber kände sig riktigt våryster och gick raskt upp för gatan.
De första tomterna stod ganska tätt, men sedan gick gatan en lång bit genom skogen innan den slutade med en vändplan. Gömd mellan två massiva ekar fanns grinden till gården. Vid en av ekarna stod deras postlåda. De brukade inte få annat än reklam och tidningar, men idag låg ett brunt kuvert adresserat till Amadeus i lådan. Adressen stod skriven i prydlig skrivstil och verkade vara skriven med gåspenna. Det såg ut att vara som från en annan tid och skar sig mot det moderna frimärket.
Amber vände på kuvertet och fann att det var förslutet med ett sigill. Ett märke som låg in stämplat i en stor klick blodrött vax. Amber hade bara sett sådana sigill på museum eller på TV. Sigillet såg ut att föreställa en rosprydd sköld med två svärd korsade bakom.
Hon lade kuvertet överst på tidningarna och gick upp till huset.
På vägen kom Kael skuttande och hoppade glatt runt Amber.
Kael var en korsning mellan Schäfer och Älghund, så hon var både stor och en bra vakthund, men för tillfället visade hon bara sin lekfulla sida.
Amber fann Amadeus nedanför trappan i full färd med att olja in utemöblerna.
"Det här kom till dig", sa Amber och räckte honom kuvertet.
Han lade ifrån sig penseln på burken och tog emot det.
Han såg allvarlig ut när han fick se sigillet.
"Vad är det för ett brev?" undrade hon.
"Det är från Rosenskölden. En order som jag är med i."
"Det har du inte nämnt."
"Nej, det har inte kommit på tal än... Det är en mycket fri order. För att komma med behöver du bara bekämpa ondska. Inga privilegier och inga plikter. Jag ska berätta allt för dig, men först ska jag ta reda på vad de vill."
Han bröt sigillet när han öppnade kuvertet och drog ut ett gammalt, gulnat papper. Amber kikade lite försynt på brevet. Även det var skrivet i svart bläck med samma prydliga skrivstil. Hon hade lite svårt för att tyda den gamla stilen och det var ju ändå oartigt att läsa Amadeus' brev.
Hon såg ut över trädgården i stället medan hon väntade. Hon hoppades bara att Amadeus skulle berätta vad som stod i brevet och att det inte var något hemligt.
När han sänkte händerna och lyfte blicken från pappret såg hon frågande på honom.
"Det är från Veronica. Men det visste jag förstås redan när jag såg handstilen..." sa han och vek ihop pappret.
"Vem är Veronica?"
"Ledaren för ordern. Hon övertog titeln när orderns grundare dog för hundra år sedan."
"Är hon över hundra år?"
"Tvåhundra sextio tror jag. Jag har aldrig frågat. Hur som helst så skrev hon brevet för att varna oss. Murcia har fått reda på var vi håller till. Hon är förmodligen på väg hit just nu. Men hon kan bara vara ute under natten, så hon kan inte färdas lika fort som brevet har gjort. Hoppas jag... I vilket fall som helst så måste vi vara beredda. Hon lär inte spara på krafterna den här gången."
"Och vem är Murcia?"
"En vampyr. En av de äldsta. Hon har varit i hälarna på mig ett tag, men jag skakade av mig henne i Frankrike. Jag borde ha dödat henne när jag hade chansen, men hon är slug som en orm och kom undan."
"Är det hon som jagar dig eller du som jagar henne?" undrade Amber förvirrat.
"Både och. Hon hör till de äldsta vampyrerna, vilket är ett släkte som jag gått ganska hårt åt, så hon står med på min lista. Jag är med på hennes efter att jag dödade hennes syster."
"Och hennes syster var också en vampyr?"
"Precis. En som var mycket förtjust i barn. Så jag slog en träpåle genom hjärtat på henne när hon sov i sin kista. Murcia och Eve var biologiska systrar. Tvillingar, med ett nästan ohälsosamt band till varandra. Nu är Murcia ute efter hämnd. Jag är rädd att hon kan sikta in sig på dig för att komma åt mig."
Amber svalde.
Hon visste att Amadeus fått ett antal farliga fiender under de år som han utövat häxmästaryrket, men hon hade hoppats att det skulle dröja lite längre innan de skulle behöva stå öga mot öga med någon av dem.
"Finns det inget vi kan göra?"
"Vi skulle kunna döda henne. Men för att göra det måste vi veta var hennes kista ligger och hon är alldeles för slug för att låta oss hitta den."
Amber nickade.
De hade haft ett antal lektioner om vampyrer sedan hon blivit Amadeus' lärling. Hon visste att en vampyr var bunden till sin kista. Varje vampyr hade en personlig kista, men de behövde bara ligga i just den kistan minst en gång i månaden. Det innebar att de kunde gömma sin personliga kista på ett tryggt ställe och använda andra kistor under långa perioder. Om en vampyr var borta ifrån sin personliga kista för länge fick det biverkningar. De blev kraftlösa, långsammare och mer sårbara. Om man brände en vampyrs personliga kista förlorade vampyren en stor del av sin kraft. De miste sin förmåga att se unga ut och kunde dödas utan att de låg i en kista. Dessutom brann de upp om de fick vigvatten på sig. En vampyr med sin kista i behåll skållade sig bara på vigvatten och kunde bara pålas i en kista. Murcia var en av de äldsta vampyrerna, vilket innebar att hon var över tvåhundra år. En vampyr som levt i tvåhundra år kunde bara dödas med en påle i hjärtat om de låg i sin personliga kista. Om de pålades i en annan kista blev de till aska, men kroppen återuppstod i den personliga kistan redan följande natt. Att Murcia var en av de äldsta innebar problem. Så mycket hade Amber klart för sig.

"Kan vi ta en snabb repetition av det vi pratat om? Om vampyrer alltså?" frågade Amber.
Hon satt på en av stolarna i köket och hackade salladen medan Amadeus skötte middagsmaten.
"Visst. Är det något särskilt du undrar?"
"Jag är mest rädd att jag ska glömma något", sa hon.
"Okej. Räkna då upp de fyra vampyrsorterna."
"De äldsta, de nya, de döda och de omvända."
"Bra. Och skillnaden?"
Amber suckade och funderade en stund.
"De äldsta är över tvåhundra år och kan bara dödas i sin personliga kista. De kan inte pålas om de inte ligger i en kista, de såras bara och tar ingen större skada av det. De nya är de vampyrer som är yngre än hundra år. De kan dödas i vilken kista som helst och om de pålas utanför en kista så återuppstår de i sin personliga kista. De döda är de som förlorat sin personliga kista. De är ungefär som döda häxor. Det syns att de är döda och de kan pålas oavsett var de är. De omvända är vampyrer som lever på djurblod eller blod som skänkts frivilligt. De skadar inte människor och räknas som fredliga."
Amadeus nickade.
"Det var nog allt. Kommer du ihåg vad som skadar en vampyr?"
"Vigvatten, kors, silver och helig jord."
"Två saker till."
"Solsken och... träpålar?" gissade hon.
"Solsken stämmer. Silver och träpålar måste genomborra hjärtat för att skada dem. Men det finns en sak till som du kan göra för att skada dem."
Amber rynkade pannan, men så slog det henne.
"Den personliga kistan."
"Precis. Och vad kan du göra med den?" undrade han.
"Bränna den, fästa ett kors på locket så att de inte kan öppna den, hugga sönder den eller stänka vigvatten på den."
"Och om man förstör den så känner vampyren det. Om man stänker vigvatten på den så svider det i skinnet på vampyren och vampyren ryser om man fäster ett kors i locket", tillade Amadeus.
"Just det", nickade hon.
"Kan du nämna de sätt som ett kors kan skada dem på?"
"De kan inte dricka blodet från någon som bär ett kors. Det förgiftar dem. Men korset måste vara dolt, för de kan lätt slita bort det. Ett kors i sig skadar inte vampyren, men det kan hindra dem. Som ett kors på en dörr eller på kistlocket."
"Ja, man kan säga att ett kors skyddar det de sitter på. Men dessvärre kan vampyren oftast göra sig av med korset. Det krävs nästan en tatuering för att det ska vara ett permanent skydd. Men det får nog vänta tills du blivit lite äldre."
"Har du en tatuering?" undrade hon.
Han nickade.
"Ett kors?"
"Japp."
"Jag har inte sett något", påpekade hon.
"Det är för att det sitter på ett ganska personligt ställe."
"Med tanke på att jag sett dig i kalsonger utan att skymta någon tatuering så kan jag tänka mig att det sitter på ett personligt ställe."
Han log bara medan han rörde om i grytan på spisen.
"Jag hoppas att den inte sitter för personligt?" tillade hon.
"Den sitter i ljumsken. Det är tillräckligt personligt för att den inte ska vara för lätt att hitta. Tanken är att den vampyr som lyckats bita mig ska få en riktigt trevlig överraskning."
"Det måste ha gjort ont att sätta dit den", tyckte hon.
"Jo, det kan du lita på. Jag träffade en trevlig brud som råkade vara tatuerare, så när jag hade chansen att få dit tatueringen utan att ha en hårig karl i närheten så passade jag på. Annars finns det väldigt många manliga tatuerare."
"Och du passade väl på att visa dig på styva linan när det var en tjej?" frågade hon retsamt.
"Självklart. Men med hennes nattliga lekar och en färsk tatuering så var det inte fullt så trevligt som jag hade hoppats."
Amber himlade med ögonen.
"Men du menar att jag också ska skaffa en sån tatuering?" undrade hon sedan.
"Bara om du vill. Annars går det ju att fästa korset med ett snöre runt benet eller runt en arm, så att det inte går allt för lätt att hitta. En tjej som är med i orden - Jade - har ett silverkors under huden. Men hon är vampyrjägare, så hon måste ha ett sådant skydd."
"Var har hon det?"
"Mitt på bröstet, för att det inte ska skava när hon rör sig."
Amber nickade.
"Låter ganska vettigt. Men jag vet inte om jag skulle kunna göra något sådant."
"Det där avgör du själv när du blir äldre. Tills dess får vi se upp med vampyrer", sa han och gick bort till kryddskåpet.

Amber åkte till skolan som vanligt de kommande dagarna.
För ovanlighetens skull var det soligt i Gray Hills, som annars var känt för sina ständigt närvarade molnbankar. Så länge som det var solsken så behövde de inte oroa sig för vampyrer, men hon var förstås tvungen att vara hemma före solnedgången. Hon fick inte åka hem till kompisar eller på annat sätt riskera att bli ute för sent. Man blev nästan lite paranoid av att veta att Murcia fanns där ute och att hon letade efter Amber.
Kanske hon redan hittat dem och bara väntade på en chans att slå till?
Amber hade ingenting mot att vara hemma i trygghet när hon visste att Murcia strök omkring i närheten, men det blev inte mycket tid för kompisar. Hon vågade inte bjuda över James eller Heather för ofta, ifall Murcia fick för sig att komma åt henne via dem. Den tid de fick i skolan fick lov att räcka tills vidare.