Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.27 Fullmåne

Amber kunde inte slappna av de kommande dagarna. Hon höll ständigt ett öga på vart Amadeus tog vägen och även Veronica fick berätta vart hon gick, bara för att vara på säkra sidan.
För en gångs skull var det inte bara Amber själv som behövde oroa sig för att råka illa ut. Men nu förstod hon hur Amadeus upplevt det de gånger han sett till att hon hållit sig inomhus.
Det var något helt annat att behöva oroa sig för någon annan.
Heathers begravning hölls efter lite mer än en vecka. Både Amber och Amadeus gick på den, men det kändes underligt att närvara vid Heathers begravning när de visste att Heather själv satt hemma och väntade på dem.
Heather hade tidigt bestämt sig för att inte gå på sin egen begravning. Det var inte många som skulle kunna se henne, men Tamara var en av dem och Heather ville inte ge sin moster en chock.
Dessutom ville hon inte se sina föräldrar sörja hennes död, vilket Amber hade full förståelse för.
Själv började Amber faktiskt gråta under ceremonin, utan att behöva tvinga fram tårarna. Heather var trots allt död och allt kändes oerhört orättvist. Dessutom kunde hon se hur Heathers föräldrar kände sig där de satt i främre raden.
Både hon och Amadeus lade varsin blodröd ros ovanpå Heathers kista, där de fick sällskap av en hel driva med blommor.
Många från skolan kom också på Heathers begravning. Kyrkan var nästan full. Även James följde med, men fick vara med som Ambers kusin.
Tamara kom fram till Amber ute på parkeringen efter ceremonin och lade sin hand på hennes axel.
Amber stannade och Tamara såg sig om för att se till att ingen kunde höra dem.
Sedan vände hon sig till Amber.
”Jag måste bara fråga dig om Heather verkligen är borta. Har hon gått vidare, eller vet du var hon är?”
Amber slängde en blick på Amadeus som väntade borta vid bilen.
”Heather är hemma hos oss. Hon har valt att stanna ett tag och om du vill kan du komma och prata med henne”, sa Amber.
Tamara log sorgset och nickade.
”Det är jag mycket tacksam för. Går det bra att jag kommer redan imorgon?”
Amber nickade.
”Jag ska säga till Heather att du kommer.”

”Vad ville Tamara?” undrade Amadeus när de satt i bilen igen.
”Hon ville komma och hälsa på Heather. Jag sa att det gick bra. Hon kommer imorgon.”
”Du kunde ha sagt att du kunde be Heather komma till henne, men det är okej. Tamara kanske har lärt sig sin läxa. Säkert har hon med lite saker till Heather också som hon plockat undan åt henne.”
”Ska vi visa källaren för Tamara då?” undrade Amber.
Amadeus suckade lätt.
”Ja. Det kan vi nog göra. Heather bor ju trots allt där. Matkällaren borde vi nog ändå hålla låst.”
”Tamara vill nog bara träffa Heather. Knappast tänker hon på att snoka under de omständigheterna”, sa James från baksätet.
Amadeus nickade.
”Det är varulvsmåne i kväll va?” undrade Amber efter en stund.
”Det är det”, sa Amadeus.
”Då får vi ha Kael ute.”
”Jag undrar om inte jag också ska hålla mig ute. För säkerhets skull”, sa James.
Amber såg på honom över axeln.
”Känner du dig varulvssmittad?” undrade hon.
”Inte vet jag. Mina sinnen känns lika skarpa som de alltid har varit. Om Riley var vanlig människa så borde sinnena kännas mer dämpade. Tror jag i alla fall. Vampyrfödda och varulvssmittade har så vitt jag vet de skarpa sinnena gemensamt. Det kan mycket väl vara så att Riley var en varulv.”
”Men jag kan inte se någon vitaktig glöd i din blick.”
”Det kan hända att själsbytet har dolt det anlaget. Om Riley var en varulv så kommer den vita glöden i James’ ögon att synas först efter att han förvandlats en gång”, sa Amadeus.
”Är det så kan vi ringa till Benjamin och hans gäng i morgon, så kan du kanske hänga med dem de följande två nätterna?” föreslog Amber.
James nickade.
”Det skulle jag gärna göra. Du får ringa och säga att din kusin är en varulv och kan behöva lite sällskap”, tyckte han.

När de kom hem gick James ner till sin stuga för att hämta lite kläder, ifall han skulle behöva en extra uppsättning.
Inne i huset stod Heather i köket med Veronica och bakade spindelkakor.
Spindelkakor var Veronicas namn på en typ av sockerkaka med chokladdoppade russin i. När chokladen smälte såg russinen ut som spindlar med tilltrasslade ben.
”Hur gick det?” undrade Heather.
”Bra. Du har en jättefin vit kista med beslag i brons”, sa Amber.
Amadeus gick förbi dem in i köket och satte sig med tidningen framför sig på en av de höga stolarna.
”Kom det många?” fortsatte Heather.
”Jo. En hel del folk från skolan bland annat. Tamara hälsar förresten. Hon kommer hit på besök i morgon”, sa Amber.
”Tamara? Hur vet hon att jag är här?”
”Hon frågade. Hon kom fram till mig ute på parkeringen och undrade om jag visste var du var. Om du gått vidare eller vandrade runt någon stans. Så jag sa att du bodde här hos oss.”
Heather nickade.
”Vill du veta hur dina föräldrar tog det?” undrade Amber efter en stund.
Heather skakade på huvudet.
”Nej. Det lär dröja innan jag vågar gå hem på besök. Jag vill inte se hur ledsna de är... Tamara kan kanske smuggla hit några av mina saker, men jag vill inte vara hemma. Jag bor ju här nu.”
Det sista sa Heather skämtsamt och log, men det syntes att begravningen var lite obehaglig för henne.
Amber nickade bara.
”Jag och James tänker hänga ute i lusthuset i natt. Eller åtminstone tills månen går upp. Vi tror att han kan vara varulvssmittad”, sa Amber till Veronica.
”Gör det ni. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra”, tyckte Veronica och tog ut en annan kaka ur ugnen.
Ibland undrade Amber hur Veronica orkade vara så huslig hela tiden. Hon städade, skötte tvätten, diskade och lagade mat i ett kör. Det var inte ofta som hon lät något vara ogjort.
Amber hade frågat vid ett tillfälle och då hade Veronica bara svarat att det var något som hängde kvar från hennes ungdom. På den tiden var det kvinnans uppgift att vara huslig och det hade blivit en vana. Nu blev hon rastlös av att låta saker ligga ogjorda.
Amber hade ändå svårt att förstå hur hon orkade vara i farten hela tiden.
Hon gick upp till sitt rum för att leta fram en varm tröja ifall kvällen blev kylig.
Lite spännande skulle det i alla fall bli att sitta där ute tills månen gick upp.
Hon var inte säker på om hon hoppades på att James var osmittad eller inte. Att vara så nära släkt med en varulv vore nog lite häftigt.

En uggla hoade avlägset inne i skogen och ekot rullade vidare ut i tystnaden.
Det var faktiskt ovanligt tyst ute denna kväll.
Amber och James satt inne i lusthusets mörker och lyssnade. Inte för att de behövde vara tysta, men de hade inte funnit något samtalsämne med en gång och nu kändes det som om de inte ville bryta tystnaden längre.
Månen skulle gå upp om några minuter, så än så länge sprang Kael runt som en vanlig hund i trädgården. De kunde höra henne tassa förbi emellanåt, men som vanligt när fullmånen var på väg upp var hon alldeles för rastlös för att vilja ha deras uppmärksamhet.
Ugglan hoade igen och Amber kände sig märkligt vaken. Vaken på ett helt annat sätt än hon brukade vara. Som om hennes sinnen var på helspänn och inget kunde undgå henne.
Hon undrade om det var en del av den smitta som Julian gett henne.
Det kanske fanns lite varulv i henne?
Amadeus hade misstänkt att det kunde vara så. De hade kommit överens om att om hon ville så fick hon vara ute hela natten. Med James som sällskap var hon ändå i tryggt förvar. Jack skulle knappast vara ute efter henne eller James, så de vågade chansa på att de var trygga.
Det började ljusna där månen snart skulle kika över träden.
Amber upplevde nästan en stigande förväntan. Hon ville ut i skogen och röra på sig. Springa så fort hon kunde mellan månbelysta stammar.
Tystnaden bröts av att James skruvade på sig.
Amber såg på hans siluett som avtecknade sig mot fönstret.
Han vände på huvudet och mötte hennes blick.
En svag, vit glöd började synas djupt i hans ögon.
Utan att säga något reste hon sig och gick ut ur lusthuset.
James följde med och ställde sig bredvid henne.
Hon gjorde en gest mot hans jacka och han drog av sig den.
Vartefter han tog av sig plaggen lade hon in dem i lusthuset.
Snart stod han i bara underkläderna i månskenet.
”Kallt?” undrade hon.
Han skakade på huvudet.
Det ljusnade över trädtopparna och en minimal glimt av månen syntes mellan träden.
James gav ett kvävt ljud ifrån sig och ruskade lite hundaktigt på sig.
Amber kunde inte låta bli att le svagt, men det såg han inte.
Hon såg på den bleka stråle av ljus som sakta letade sig ner mot dem.
När den träffade hennes ansikte slöt hon ögonen och tog ett djupt andetag.
Det var som om något inom henne vaknade till liv av ljuset och en inre styrka spred sig i kroppen på henne.
Alla dofter och ljud blev extra påtagliga runt om henne.
Hon hörde att James gav ett morrande ljud ifrån sig och att han rev sönder sina underkläder.
Ett leende spred sig i hennes ansikte och hon slog upp ögonen.
Månen lyste rakt på henne mellan träden.
Hon vände på huvudet och såg på James.
Han var en rätt stor ulv. Bredaxlad och nästan lite rödaktig i pälsen. Ögonen var gröna med inslag av koppar. De glimmade med en lite starkare glöd än tidigare och var nästan som stjärnor i mörkret.
Amber sträckte behagfullt på sig och log brett mot honom.
”Vad sägs om att skippa en trist väntan på morgonen? Varför sitta här och rulla tummarna när vi kan springa av oss i skogen?” sa hon sedan och gick ner mot grinden.
Hon kunde höra hur James tassade efter henne.
Hon skulle just öppna grinden när hon kom ihåg hur mycket den gnisslade.
Hon hejdade handen och såg upp mot huset.
”Jag tror inte att Amadeus vill att vi lämnar trädgården. Men knappast står Jack där ute mitt i ingenstans och väntar på oss. Han kan inte veta vart vi tänker gå och dessutom verkar han rysligt noga med att lämna sina lappar. Tror du att du kan hoppa över grinden?”
Hon vände blicken mot James, vars päls såg ut att glöda i skenet från gatubelysningen.
Han såg på grinden innan han såg upp mot huset.
”Vi kan nog stanna här om du känner dig tryggare med det”, tillade hon.
Han vände blicken mot grinden igen innan han tog ett smidigt språng över den.
Amber log brett och klättrade själv över den.