Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.4 Den andra fången

Så snart Amber ätit letade hon igenom skåpen i köket och fann hon vad hon letat efter; en ficklampa. Till hennes lättnad fungerade den dessutom.
Hon gick fram till källardörren och tog ett djupt andetag. Hon mindes det Amadeus berättat om källaren som han tvingats att sitta i som barn. Hur rädd han varit för det märkliga ljudet för att sedan få se att det bara varit ett par ofarliga fiskar. Det som fanns i denna källare var förmodligen inte farligare än en grottfisk. Ändå var hon aningen darrig på handen när hon drog undan regeln.
Försiktigt öppnade hon dörren och tände ficklampan. Det hördes inget från källaren när hon smög ner för trappan. Hon såg sig om i korridoren framför sig. Det stod en gammal cykel vi ena väggen och en stol utan sits. Det fanns två dörrhål – ett på var sida.
Hon tog några steg.
”Vem där?” Amber hoppade förskräckt till, men tog sedan ett djupt andetag med halvslutna ögon.
Det var bara en gammal dam.
”Jag heter Amber. Är du okej?” svarade hon och gick mot det dörrhål som rösten kommit ifrån.
”Amber? Det låter bekant”, sa den gamla damen.
Amber ställde sig i dörröppningen.
På en gammal säng satt en dam i brun- och gulrutig klänning med håret i en oredig knocka. På fötterna hade hon bara ett par tofflor. Runt damens ena fotled satt en kedja. Kedjans andra ände satt runt ena sängstolpen.
”Har du kommit för att befria mig?” undrade damen hoppfullt.
Hon såg på Amber genom sina flaskbottens tjocka glasögon.
”Jag är tyvärr också fången här.”
”Jag förstår. Den där hemska kvinnan. Jag bjöd in henne när hon sa att hon behövde skydd för natten, men när jag skulle koka te åt henne ville hon inte ha. Hon sa att hon behövde mitt hus ett par dagar och sedan släpade hon ner mig hit. Kedjan var väl lite till att ta i tycker jag, men vad kan en gammal dam som jag göra?”
”Jag är hemskt ledsen”, beklagade Amber.
”Amber sa du att du hette... Min brors barnbarn, James pratade om en Amber. Känner du honom?”
”James? Ja, vi är vänner från skolan. Du måste vara hans gammelfaster?”
”Du kan kalla mig Ruth. James pratade så varmt om dig. Men vad gör du här?”
”Murcia – hon som håller oss fångade här – har kidnappat mig. Hon har något otalt med min morbror och vill hämnas genom att ta mig ifrån honom. Jag hoppas att hon inte gjort dig illa?”
”Åh, bekymra dig inte för mig. Tack och lov finns en mulltoa här i rummet, annars hade det kunnat bli otrevligt.”
Ruth gjorde en gest mot hörnet mittemot.
”Jag tvivlar på att Murcia låtit nycklarna ligga framme till hänglåset på din kedja. Men är det något annat jag kan göra för dig?”
”Lite mat vore trevligt. Och kanske något att lysa upp mörkret med. Jag har stora stearinljus i ett av skåpen där uppe. Den elaka kvinnan lämnade bara en kanna vatten och en påse skorpor åt mig. Här om dagen kom hon ner med en korv och en kaka bröd. Inte mycket att leva på tycker jag.”
”Jag ska ordna något åt dig. Du kan ha kvar ficklampan här nere så länge.”
Hon lämnade Ruth och gick upp till köket.
James hade sagt att Ruth var lite sinnesförvirrad, så Amber fick nog lämna bort vissa detaljer.
Hon plockade ihop resterna av sin egen middag och tog fram en drös med stora tjocka ljus, tändstickor och en stor korg att lägga allt i. Hon gjorde även några smörgåsar som hon la med i korgen.
Sedan gick hon ner igen.
”Jag tror inte att Murcia blir glad om hon kommer på mig med att gå ner hit, men jag ska komma så ofta jag kan”, sa hon och räckte tallriken med mat till Ruth.
Ruth sträckte ivrigt fram ett par darrande händer och tog emot tallriken.
”Det blir så bra så, vännen. Tack ska du ha. Tack så mycket.”

Det kändes inte särskilt bra att lämna Ruth i källaren, men det fanns inte så många alternativ. Utan nycklarna till hänglåsen kunde Amber inte få loss kedjan från Ruths fot. Kanske hon hade kunnat lyfta sängen för att trä av kedjan från sängbenet, men Ruth hade ändå fått släpa runt kedjan där nere. Dessutom var det bäst att lämna kedjan som den var ifall Murcia tittade till Ruth, men Amber kunde åtminstone se till att Ruth hade det så bra som möjligt.

När hon kom upp ur källaren städade hon undan i köket. Hon ville inte bli ertappad med att sitta i källaren med Ruth, så hon bestämde sig för att inte gå ner mer den kvällen. Dessutom började hon bli trött. Hon tog en filt och en kudde ur ett av skåpen i sovrummet och lade sig på soffan i gästrummet. Det kändes inte rätt att sova i någon annans säng. Framför allt när Ruth själv satt i källaren.
Hon kurade ihop sig och somnade ganska snabbt.
Huset kändes tryggare när Murcia inte var där. Säkert skulle hon höra när Murcia kom tillbaka. Låset i ytterdörren skramlade en hel del och dörren knarrade, så Murcia kunde inte smyga sig in obemärkt.
Amber låg en stund och lyssnade på husets alla ljud. Alla hus hade sina egna ljud. Knäppningar i väggar och knarrande golv. Golvbräden som rätade ut sig efter att folk gått på dem hela dagen och väggarna som påverkades av temperaturen och luftfuktigheten i huset. Det var nästan så att man kunde höra huset andas. Som liten hade hon varit rädd för spöken och trott att det var dom som skapade alla ljuden. Men med tiden hade hon lärt sig var alla ljuden kom ifrån. Ingen hade berättat det för henne. Hon hade kommit underfund med det själv.
Nu när hon låg där och lyssnade på alla nya ljud i det obekanta huset kände hon av huset starkare än hon gjort förut. Det kändes ganska märkligt. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på sin omgivning och lyssnade på husets rörelser. Träet i väggarna tycktes nästan dela sina tankar med henne. Eller om det bara var hon som deltog.
Golvet rätade ut sig med ett svagt knarrade i hallen.
Spännpappen på väggarna slappade lite i kvällsfukten.
I förrådet i köket föll en flaga med färg från luftventilen ner på hyllan inunder. Den landade bland andra flagor som lossnat efter alla kvällar som nattfukten sluppit in genom ventilen.
Amber fann husets närhet lugnande och det dröjde inte länge innan hon somnat.

Murcia kom tillbaka i gryningen.
Amber väcktes av skramlet från dörren, men rörde sig inte.
Hon lyssnade på Murcias steg när hon gick in i vardagsrummet. Locket till kistan lyftes av och drogs sedan fast.
Tystnaden lade sig över huset igen.
Amber låg kvar och lyssnade en lång stund, men Murcia verkade ha bestämt sig för att sova.
Amber slöt ögonen igen och lyckades somna om. Hon sov inte särskilt bra, men dålig sömn var bättre än ingen alls.
Innan hon somnade hann hon lägga märke till förändringen i huset. Det kändes nästan lite fientligt och kyligare.
Tydligen var hon inte ensam om att tycka illa om Murcia.