Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.21 Julians hemlighet

Amber vaknade igen av att någon tvättade henne i ansiktet och på halsen, men hon orkade inte öppna ögonen, utan låg helt stilla.
”Tror du att ett grötomslag fungerar då?” Amadeus’ röst hördes ifrån sängens fotända.
”Nej. Det har nästan läkt. Hon blir nog bra snart. Gå och lägg dig igen. Du är blek som ett lakan. Jag kommer och tittar till dig senare”, sa Veronica.
”Julian nämnde stormhatt. Kan det hjälpa?”
”Jag vet inte ens vad Julian gett henne. Stormhatt kan förgifta henne om det används fel. Vi måste vänta och se vad som händer. Gå och lägg dig nu. Om du svimmar på golvet så orkar jag inte baxa iväg dig.”
”Jag har minsann aldrig svimmat”, muttrade Amadeus och lämnade rummet.
”Nej, du ska väl vara död innan du lägger dig ner”, mumlade Veronica för sig själv.
Amber somnade om igen och vandrade in och ut ur drömmarna utan någon tidsuppfattning.

Andra gången hon vaknade kände hon att någon satt på sängen. En bekant lukt passerade hennes näsa och hon visste att det var James.
Hon lyckades öppna ögonen och såg upp på honom. Han satt och såg ut genom fönstret, men när hon såg på honom vände han blicken mot henne.
Han log svagt.
”Hej”, sa han mjukt.
”Hej.”
”Hur känns det?”
”Jag är rätt trött.”
Han nickade.
”Du har sovit i näsan ett dygn.”
Hon såg mot fönstret. Det var fortfarande mulet ute, men det regnade inte längre.
”Hur är det med Amadeus?” undrade hon.
”Veronica försöker hålla honom i sängen, men hon har det inte lätt. Han är rätt envis.”
Hon log svagt för ett ögonblick.
”Jag tror att jag drack lite för mycket... Men jag vet inte varför. Julian var inte vampyr. Inte vad jag vet.”
”Amadeus sa att Julian var en gammal kärlek till din mamma. Men han visste inte vad han är för något. Julian är en rätt gåtfull häxmästare om jag förstått det hela rätt. Men det innebär också att vi inte vet vad han smittade dig med. Dessutom är ju Amadeus en halvvampyr, så vem vet vad du får för hopkok i kroppen?”
Amber nickade bara.
”Hur känner du dig då? Utöver att du är trött alltså?” tillade han.
Hon kände efter en stund.
”Rätt bra tror jag... Men det är svårt att säga. Jag vet inte om jag kan känna hela kroppen ordentligt.”
”Vill du prova att röra på dig då?”
Hon suckade lätt innan hon satte sig upp. Det svindlade till i huvudet lite, som det kunde göra när man legat ner för länge, men yrseln lade sig snabbt och snart kändes allt riktigt bra.
Hon satte sig med korslagda ben och såg sig om. Allt kändes normalt. Hon mådde faktiskt riktigt bra. Lite trött kanske, men överlag mådde hon bättre än på länge.
Hon slängde av sig täcket och steg upp, men efter bara någon sekund blev benen ostadiga och hon föll ner på knä. James var snabbt framme vid hennes sida och inte långt efter dök Veronica upp i dörren.
”Inte du också. Räcker det inte med att jag får jaga Amadeus i säng hela tiden?” undrade hon lite irriterat.
”Förlåt. Jag trodde att jag var piggare, men tydligen har inte mina ben samma åsikt.”
Veronica suckade.
”Om jag lägger dig i sängen bredvid Amadeus så kanske jag kan få er att hålla koll på varandra?” föreslog hon sedan.
Amber nickade.
”Det vore trevligt med lite sällskap”, höll hon med.

Amber låg på sida och sneglade på spelet som Amadeus höll på med. James hade gått hem och Veronica var upptagen i köket.
”Gjorde det ont när jag bet dig?” frågade hon till slut.
Hon hade velat fråga länge, men inte kommit sig för.
Amadeus dröjde lite med svaret när han stängde av spelet och lade det på sängbordet.
”Det var inte så farligt.”
Det blev en paus innan Amadeus sa något igen.
”Vad ville Julian då?” undrade han.
”Han pratade lite om vår familj. Jag fick veta en hel del om mina föräldrar. Men han ville också veta en hel del om mig. Vi pratade mycket om min förmåga.”
”Kom ni fram till något då?”
”Ja. Enligt honom kan jag inte läsa hus. Jag kan läsa trä. Mamma kunde höra växters tankar och du vet säkert hur resten av släkten sett ut. Julian var imponerad och sa att jag hade varit värd min vikt i guld hos Carol. Jag är nog vad hon hoppats att jag skulle vara.”
Amadeus nickade.
”Det tror jag säkert... Var det Julian som rotade i ditt sinne tidigare?”
”Nej. Han såg mig genom Murcias ögon och han skickade sin skugga för att titta till mig. Men det var Jack Cole som rotade i mina tankar. Det är han som letar efter oss. Han visste att Murcia skulle söka efter oss här, men han visste inte exakt var. Julian sa att du vet vem det är.”
Hon sneglade på Amadeus för att se hans reaktion.
Han såg nästan lite blekare ut när hon nämnde Jack.
”Jag antar att du vet vem det är?” undrade hon efter en stund.
Han nickade.
”Jack är en av de äldsta och mest kraftfulla häxmästare som finns. Han har alltid tjänat mörkret och kallar sig gärna Djävulens son. Det finns de som på allvar tror att han skulle vara släkt med djävulen, men själv tror jag att han bara är så ond som en häxmästare kan bli. Han är känd för att suga ut hjärnan på folk genom näsan, så som de gamla egypterna gjorde när de mumifierade folk. Det är bara det att hans offer lever när han börjar.”
Amber rös kraftigt och kände nästan för att nypa tag om näsan en stund tills obehaget gått över.
”Vad gör vi när han hittar oss?” undrade hon sedan.
”Ja, säg det... Försvarar oss så gott det går, antar jag.”
Det kändes lite obehagligt att Amadeus inte ens hade ett förslag på vad de skulle göra. Jack var verkligen en fiende som de inte var beredda på att möta.
Amber hade svårt att sluta föreställa sig hur ett sugrör petades in i näsan och trycktes upp i hjärnan, så hon bytte samtalsämne.
”När jag frågade Julian om det var han som rotat i mina tankar svarade han att det inte kunde vara det för att han hade blå ögon. Jag fick ju en brun nyans i ögonen enligt Veronica. Betyder det att personen som rotat i mitt sinne har bruna ögon?”
”Ja, man brukar nog få en antydan av förövarens ögonfärg vid sinneskontakt”, svarade Amadeus.
”Så då var det inte Julian, eftersom han har blå ögon?”
”Nej, det har han nog rätt i. Jag har träffat Julian förut, men jag kom inte ihåg vilken ögonfärg han hade.”
Det blev en paus igen medan de satt försjunkna i egna tankar.
”Jag undrar varför Julian bet mig... Han sa att han hade två gåvor åt mig. Det ena var något som tillhört min mamma. Det ligger kvar i fickan på min tröja och jag har inte sett efter vad det var än. Det andra var enligt honom bettet han gav mig. Men hur det kan vara en gåva vet jag inte.”
Amadeus funderade en stund.
”Julian är inte en vampyr i alla fall. Så mycket vet jag. Men han är känd för att kunna skaffa sig kraft på annat sätt. Han fick inte gifta sig med din mamma för att han var för svag i sin förmåga, men det sa han säkert. Ändå har han blivit starkare med åren utan att någon vet varför. Dessutom så verkar han inte åldras. När han sa att han bet dig som en gåva så kan vi bara anta att han smittat dig med något som han anser att kan vara till nytta för dig. Men jag kan dessvärre inte svara på vad det skulle kunna vara”, sa han efter en stund.
”Vad var hans förmåga då?” undrade Amber.
”Jag är inte säker. Jag tror inte att ens Carol visste vad det var. Din mamma visste säkert, men hon sa det nog inte till någon.”
Amber suckade frustrerat.
”Men jag tror att jag har en gissning”, tillade Amadeus.
Amber såg hoppfullt på honom.
”Julian har skaffat sig mer kraft med åren och det är det inte många häxmästare som kan. Jag undrar om inte det är hans förmåga. Att han kan ta till sig det han vill ha. Inte andra häxmästares förmågor på så sätt, men kanske att han kan göra det med till exempel vampyrer. Välja de egenskaper han vill ha om han blir biten av något. Det vore ganska logiskt.”
Amber funderade en stund och nickade sedan.
”Det kan stämma, eftersom han bet mig för att ge mig de egenskaperna i gåva... Men du tror alltså att han tagit till sig vampyregenskaper genom ett vampyrbett?”
”Jag tror att det rör sig om lite mer än vampyrbett. Han har ökat sin styrka genom åren och det gör man inte efter ett vampyrbett. Han måsta ha samlat på sig fler smittor helt enkelt. Kanske att det finns lite varulv med i bilden också. Det finns ett antal varelser som man kan få egenskaperna av om man har tillgång till deras blod.”
”Så vi får se vad som händer vid nästa fullmåne då?”
”Knappast. Julian har nog valt bort sådana bieffekter. Men dina sinnen kan bli oerhört skärpta bara smittan rotat sig i dig.”
Amber rynkade på näsan.
”Det låter inte så trevligt”, sa hon.
”Kanske inte. Men Julian vill nog bara ditt bästa, så något farligt lär det inte vara. Hoppas jag i alla fall. Dessutom har han satt sitt bett på dig och det har ju sin egen innebörd.”
Amber såg frågande på honom.
”En vampyr som bitit ett offer, utan att döda det, kan finna offret när helst han eller hon vill. Det finns vampyrer som är speciellt förtjusta i en viss blodgrupp och om de finner ett offer som de tycker att är mycket välsmakande så kan de sätta sitt bett på offret. Då kan de sedan finna offret för fler besök. Vampyrer gör även så med sin partner eller sina närastående ibland. Den som blir biten påverkas inte av bettet, mer än att han eller hon får ett ärr efteråt och kan bli funnen av sin märkare.”
”Det är lite som en ringmärkning då? Man märker ju fåglar med chipp för att kunna finna dem igen när man ringmärkt dem nu för tiden.”
Amadeus nickade.
”Ja. Det kan man nog säga.”
Amber nickade.
”Men det innebär alltså att Julian kan finna mig när han vill, oavsett var jag är?” undrade hon sedan.
”Ja. Det gör det tyvärr. Men han är trots allt ingen fiende, så det hade kunnat vara värre.”
”Hm. Hur kommer det sig att ni två är på kant med varann då?”
”Det är väl ändå ganska uppenbart?”
”Jo. Kanske. Men säg det ändå. Jag verkar inte kunna tänka klart just nu”, bad hon.
”För det första så dödade jag din mamma, vilket var hans livs största kärlek. Det om något har fått honom att hata mig. Men så är han ofta över på den onda sidan också, vilket gör honom till en motståndare. Sedan har han varit ute efter att få bli din läromästare vid några tillfällen. Han hade nog uppfostrat dig själv om jag inte hade lyckats gömma dig. Han visste inte vad du hette och till på det så lade jag en besvärjelse över dig så att ingen kunde hitta dig före mig.”
”Visste han inte vad jag hette?”
”Nej. Det var ju jag som döpte dig, så Julian visste inte vad du hette innan besvärjelsen bröts och han kunde be en sierska att ta reda på det.”
”Hm. Han verkade inte så förtjust i dig, men han verkade inte direkt fientlig heller.”
”Han har kanske kommit över din mors död lite och börjat se positivare på saker och ting. Kanske han inte är fullt så sugen på att hämnas på mig heller nu när han vet att det skulle drabba dig.”
Amber log.
”Vilken tur du har som blir skyddad av lilla mig”, sa hon skämtsamt.
Han höjde ena ögonbrynet och sneglade på henne. Sedan skrattade de båda. Blodsbrist och mystisk smitta kanske gjorde att man fick lite enkel humor. Efter det gick de i alla fall över till lättsammare samtalsämnen och skämtade på om både det ena och det andra.