Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.23 En av tre

Amber sprang upp till huset med Kael efter sig.
Amadeus tittade förvånat upp från TV-soffan när hon rusade in i rummet.
Hon sa inget, utan räckte honom pappret med en gång.
Han tog mot det och satt sedan stelt stilla med det i handen. Han verkade läsa de fyra orden flera gånger för att inse dess fulla vikt. Sedan satte han sig långsamt upp utan att släppa pappret med blicken.
”Har det hänt något?” undrade Veronica som kom in i rummet.
Amadeus räckte pappret till henne.
En spänd tystnad lade sig över rummet och de utväxlade blickar utan att ha något att säga.
”Ska vi bara sitta här och vänta på att han slår till?” undrade Amber efter en stund.
”Jag vet inte vad vi annars skulle göra. Vi vet inte vad han planerar och vi kan inte förbereda oss på att försvara oss när vi inte ens vet vad som väntar”, sa Amadeus.
Amber suckade djupt och lade armarna i kors.
”Så nu ska jag åter igen sitta här inne och rulla tummarna medan vi väntar på att en fiende ska visa sig?” undrade hon lite irriterat.
”Jag är rädd för det. Det är inte mycket annat vi kan göra. Den fiende vi står inför är lite över våra huvuden. Jack är till och med för mycket för mig. Det enda vi kan göra är att se till att du är i säkerhet”, sa Amadeus.

Solen sken utanför och det var sommar i luften.
Amber stod på knä i soffan under fönstret i sitt rum och såg ut på den grönskande trädgården.
Hon var så trött på att sitta i säkert förvar hela tiden. Hon hade varit Amadeus’ lärling i nästan exakt ett år nu. Första året hade en vargulv gått lös i skogen, vilket hade hindrat henne från att gå ut när hon velat. Vid snösmältningen hade Murcia strukit omkring och nu Jack.
Kunde hon inte få ha en helt vanlig lärlingsupplevelse med fiender i en storleksgrad som hon kunde hantera?
Det var så oerhört frustrerande, men nog var hon rädd också. Hon hade ingen aning om vad Jack kunde tänkas hitta på som hämnd.
Hon suckade djupt och skulle precis gäspa när hon hajade till.
Hon stannade upp och lyssnade noga.
Hon tyckte precis att hon hört en viskning.
Hon såg sig om med öronen på helspänn.
Hon lyssnade så noga att hon nästan inte kunde höra något alls.
Kanske hon försökte för mycket?
Ibland om man försökte något för mycket så gick det inte alls.
Hon slappnade av lite och såg ut genom fönstret igen.
Ytterligare en knappt hörbar viskning svepte förbi och hon såg sig om i rummet igen.
Ingen syntes till och dörren var stängd.
Hon reste sig ur soffan och gick bort till garderoben.
Där inne fanns inget annat än kläder och lådor med prylar.
Hon stängde dörren igen och lyssnade.
Viskningarna fortsatte.
De var fortfarande lika svaga.
Hon gick till andra sidan av rummet och lyssnade.
Samma där.
Det gick inte att avgöra var viskningarna kom ifrån.
Hon gick ut ur rummet och sökte upp Amadeus i Tv-rummet.
”Det hörs viskningar i mitt rum. Kan du komma och titta?” bad hon.
Han lade fjärrkontrollen ifrån sig och följde henne upp till hennes rum.
”Var kommer de ifrån då?” undrade han och såg sig om.
”Det är det som är det knepiga. Det går inte att höra. Viskningarna är lika svaga oavsett var i rummet jag står.”
”Okej. Vi får vara tysta och lyssna då.”
De stod tysta en lång stund, men det hördes inte ett ljud från rummet. Bara fåglarnas kvitter hördes svagt genom det stängda fönstret.
”Jag hör inget”, sa Amadeus till slut.
”Inte jag heller. De verkar vara borta nu.”
”Hm... Nå det är knappast något farligt. Då hade vi nog känt det i luften. Men om det händer igen så får du säga till. Vi kan be Veronica titta på saken när hon är tillbaka från mataffären.”
Amber nickade bara och Amadeus gick ner igen.
Hon stängde dörren efter honom och gick bort till soffan.
Knappt hade hon satt sig så hörde hon de svaga viskningarna igen.
Hon slöt ögonen och lyssnade noga på dem. Hon försökte höra vad de sa och var de kom ifrån, men det var omöjligt.
Hon såg sig om i rummet igen.
Viskningarna hördes lika mycket oavsett var hon stod, så kunde man då anta att de följde henne?
Hennes blick gled ner till medaljongen som låg dold under hennes tröja.
Hon stack ner handen och drog upp den ur halshålet.
Hon såg på den en stund innan hon lade den mot örat.
En kör av viskningar hördes från medaljongens inre.
Fascinerat lyssnade hon på dem.
Det gick inte att höra om det var manliga eller kvinnliga röster. Det gick inte heller att höra hur många de var eller vad de sade.
Hon lyssnade länge på dem innan det plötsligt slog henne att det kanske kunde vara skadligt.
Kvickt tog hon medaljongen från örat och reste sig.
Hon tog med den ner till Amadeus och räckte den åt honom.
”Det är den här som låter. Rösterna kommer inifrån den”, sa hon.
Han tog mot den och såg på den.
”Hm”, sa han bara och vände på den i handen.
”Är det skadligt att lyssna på den?” undrade hon.
”Nej. Det tror jag inte... Jag undrar om det inte är vägljus i den. De syns inte i dagsljus, så det är mycket möjligt.”
Amber satte sig i soffan bredvid honom.
”Vägljus?”
”Ja. De kallas så. De är egentligen väsen. Små ljusklot som har fått en hel del uppmärksamhet världen över. I Norden tror jag att de kallas för spökljus. De finns ute på myrarna och misstas för lyktsken. Folk som gått vilse har trott att en människa promenerat ute på myrarna och sprungit dit för att få hjälp att hitta hem. Men de är inte onda. Det är inte deras mening att lura ut folk på farlig mark. De bara svävar runt för sig själva. Spökorber eller spökklot har du säkert hört talas om? De är också en form av vägljus. Men vägljus är den tämjda variantens namn. De har inte något samlat släktnamn. Det de har gemensamt är att de svävar runt och lyser. Somliga påstår att de är gamla spöken som glömt sitt ursprung och sitt syfte. Andra att de är fragment av själar som blivit kvar här. Vissa kan man bara se genom en kamera eller på ett foto, men inte med blotta ögat och andra är omöjliga att fånga på bild trots att man ser dem hur tydligt som helst”, berättade han.
”Men du vet inte vad de egentligen är?” undrade hon.
”Nej. Det tror jag inte att någon gör. Det går ju inte att fråga dem direkt. De kanske viskar, men det går inte att höra vad de säger. Många har försökt, men ingen har lyckats.”
Han gav tillbaka medaljongen till henne.
”Vad ska jag göra med dem då?” undrade hon.
”Du släpper ut dem när du behöver lite ljus eller vägledning. De är lite av en blandning mellan en GPS och en ficklampa. De lyser inte så stark, vilket är anledningen till att de inte syns i dagsljus. De lämnar inte ens medaljongen om det är för ljust. Men är det mörkt så sprider de ut sig och kan gott och väl lysa upp ett rum. Dessutom kan du be dem att visa dig vägen någonstans.”
Hon nickade och såg ner på medaljongen.
Det verkade ju vara ganska användbart.
”Hur många tror du att det är i den då?” undrade hon.
”Ingen aning. De tar inte så mycket plats så det kan finnas upp till tjugo stycken där inne. Du får väl se ikväll, om du inte går ner i källaren nu och testar.”
Hon såg på medaljongen.
Det var frestande att gå ner i källaren med en gång och prova, men å andra sidan var det inte så långt kvar tills solen gick ner. Lite tålamod kunde hon nog visa och då hade hon dessutom något att se fram mot.
Hon vände om och gick upp till sitt rum igen.
Framför spegeln lade hon medaljongen om halsen igen.
Hon undrade om hennes mamma fått den i gåva av Julian. Rosorna på locket verkade tyda på det när han lämnat kärleksfulla meddelanden åt Carolyn genom rosenbuketter.
Rosenbuketten var kanske deras signatur?
Det verkade troligt.
Hon stoppade ner den innanför tröjan igen och rättade till kläderna.
Plötsligt dök Heather upp bakom henne i spegeln.
Amber ryckte till och snodde runt.
Heathers ansikte var strimmigt med tårar och hon såg helt hysterisk ut.
”Jack var här! Han trängde in mig i en gränd och hotade mig! Han ville att jag skulle lura in dig i en fälla, men jag vägrade! Han bara tog fram en kniv! Vad har jag gjort honom för att förtjäna det där?!” tjöt hon.
”Lugna ner dig, Heather. Var hände det här? Och varför är du genomskinlig?”
Amber kunde tydligt se andra sidan av rummet genom Heather.
”Han dödade mig, Amber! Jag är död!” skrek Heather.