Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.18 Julian

Amber gick raskt fram till bilen och hoppade in på passagerarsidan.
Hon väntade nervöst på att Veronica skulle hoppa in bakom ratten, men när dörren till slut öppnades så var det en man i svart skjorta som satte sig in.
”Hej, Amber”, sa han med ett svagt leende innan han startade bilen och rivstartade.
Amber såg sig förvirrat om i jakten på Veronica, men kunde inte se henne.
Först när de kört en bit på vägen såg Amber henne ligga på marken som om hon svimmat.
Amber snodde runt och tog tag i dörrhandtaget. De körde tillräckligt sakta för att hon skulle kunna kasta sig ut och rulla ner i diket. Men innan hon hunnit öppna dörren tog mannen tag i hennes axel och hennes armar blev märkligt slappa.
”Inte så brått lilla fröken. Ta det lite lugnt. Jag ska inte göra dig illa”, sa han med samma mjuka röst.
Hans röst var aningen hes, på ett manligt sätt och lite lagom djup. Hon skulle kanske ha gillat den om den inte tillhört hennes kidnappare.
”Vi ska bara prata lite. Till att börja med”, tillade han och placerade henne på rätt i sätet.
Amber sneglade på honom.
Han hade ett rätt vackert ansikte med utmejslade drag likt statyn av David. Ögonen var blekblå och han hade fylliga läppar. I hakan hade han en svag grop och håret var mörkbrunt och lite ostyrigt. Han var nästan snygg. Amber hade förmodligen inte ens blivit rädd för honom om han inte kidnappat henne. Snarare tvärt om. Hade hon sett honom någon annanstans, i ett annat sammanhang så hade hon nog funnit honom intressant och värd att tittas på.
Utöver den svarta skjortan hade han bara ett par enkla jeans på sig.
”Jag kanske ska ta och presentera mig? Julian Clavier var namnet. Hört talas om mig?”
Hon svarade inte utan fortsatte att snegla misstänksamt på honom.
Han log och svängde ut på huvudvägen.
Han körde bort från Gray Hills och följde huvudvägen mot nästa samhälle.
”Du å andra sidan behöver jag inte få någon presentation av. Amber... Sött namn. Men vad jag undrar är hur en så söt liten flicka kan döda en av de äldsta vampyrerna i världen. Du är kanske inte så oskyldig som du ser ut?” sa han med samma vänliga tonfall.
Hon mötte hans blick när han såg på henne igen och hon fick en stark känsla av att deras blickar möts förut.
Via Murcia.
Plötsligt visste hon att det varit han som sett på henne genom Murcias ögon. Bilden av Murcias förvridna ansikte blixtrade förbi och hon såg snabbt ut genom vindrutan för att försöka fästa tankarna på annat.
I ögonvrån såg hon att Julian log brett innan han tog blicken från henne för att se på vägen.
Hon svalde och undrade om hon skulle våga fråga vart de var på väg.
”Vi ska till ett övergivet kloster. Det är inte långt kvar”, sa han innan hon hunnit samla sig för att säga något.
Hon sneglade på honom och han log svagt mot henne igen.
”Du kan vara lugn. Din mästares skyddsbesvärjelse fungerar fortfarande. Jag gissade bara att det var det du ville veta. Hur är det med gamle Amadeus förresten?”
Hon såg ut på vägen igen och satt tyst. Det var lika bra att inte småprata med mannen som kidnappat henne. Det verkade bäst så.
”Seså. Du och jag är inte fiender. Varför skulle vi vara det? Murcia var ett tidsfördriv för mig. Hon gillade min stil och jag fascinerades över hennes slughet. Det var inget seriöst förhållande. Men du fångade min nyfikenhet. Du är inte gammal nog för att ha fått någon direkt träning med vampyrer men ändå fäller du en så slug vampyr som Murcia. Det var ingen dålig bedrift måste jag säga.”
Hon satt tyst och orörlig utan att svara honom.
Han log mot henne innan han såg på vägen igen.
”Du anser säkert att om jag vore en vän till dig eller Amadeus så hade jag inte kidnappat dig. Eller hur? Men det vet du nog lika väl som jag att Amadeus knappast hade släppt in mig i huset på en kopp kaffe och lite småprat. För att kunna prata och få träffa en så strålande person som dig så måste jag skilja dig från dina beskyddare. Men du behöver inte vara orolig. Jag ska lämna tillbaka dig. Om jag hinner. Amadeus lär inte ligga på latsidan om hans skyddsling är bortrövad. Jag vet en hel del om honom, även om jag inte vet allt. Men du ska få slippa hem igen. Det har du mitt ord på.”
Han saktade ner och svängde in på en smalare väg.
Amber kunde röra händerna igen. Det hade hon kunnat en stund redan. Men hon visste att Julian skulle hindra alla eventuella flyktförsök. Det var ingen idé att försöka med något och dessutom kanske hon kunde utnyttja samma trick som fungerat på Murcia? Genom att spela lättskrämd och hjälplös kanske hon skulle kunna få Julian att underskatta henne? Det hade varit Murcias misstag och Veronica hade sagt att det var något som hon skulle lägga på minnet.
Men på tal om Veronica; Hade Julian dödat henne, eller bara fått henne att svimma?
”Hur går det med Veronica?” undrade hon.
Julian log.
”Bara bra. Hon har säkert vaknat till och ringt Amadeus vid det här laget. Hon klarar sig fint. Jag använde bara en enkel sömn-förtrollning på henne. Det tar man inte den minsta skada av. Jag kunde ha använt mig av den på dig också, men den fungerar inte på häxmästare.”
Motvilligt fick hon erkänna att han gjorde henne lite nyfiken.
”Vad är du för något då? Det är mulet, så du kunde vara en vampyr, men jag har en känsla av att du inte är det.”
Han skrattade till.
”Nej. Verkligen inte. Det är lite oroande måste jag säga, att du inte kan känna igen en annan häxmästare när du ser en. Har Amadeus inte lärt dig det?”
”Nej. Är inte det något som man måste lära sig själv?”
”Förvisso. Känslan och instinkten kan vara lite svår att förklara. Men det kan jag lära dig. Med två mästare så kan du bli dubbelt så bra. Tänk bara vilka möjligheter du skulle stå inför.”
”Jag klarar mig bra med Amadeus som mästare.”
”Det gör du säker.”
De svängde ner på en ännu mindre väg. Man kunde höra hur gräset som växte i mitten på vägen rasslade mot bilens undersida. Amber undrade om det var särskilt bra för bilen att få undersidan slipad med gräs, men det brydde Julian sig säker inte om.

Efter en stund var de framme vid en gammal klosterbyggnad. Halva var raserad, men det som stod kvar var gott och väl större än en kyrka.
Julian verkade inte hota henne på något sätt, men om han var tvungen att kidnappa henne för att få prata med henne så kunde Amadeus knappast ha ett gott öga till honom.
Murcia hade ju inte heller varit ute efter att skada henne. Bara att göra henne till sin vampyrdotter, vilket inte verkade som någon trevlig idé heller förstås.
Amber undrade vad Julian var ute efter. Han hade sagt att han bara ville prata med henne, men det tvivlade hon på. Hade han haft något viktigt att säga henne så hade han kunnat skriva ett brev och förklara det hela.
De parkerade utanför en stor port till den del av klostret som verkade helast.
Julian klev ut och öppnade dörren för henne.
Lite osäkert klev hon ur bilen och klev åt sidan så att han kunde stänga dörren efter henne.
Solen slapp igenom en spricka i molnen och klostrets område lystes för ett ögonblick upp av solsken.
Julian verkade inte besväras det minsta av det, utan gick mot porten till klostret. Amber ansåg att hon kunde vinna på att samarbeta, så hon följde efter honom. Säkert var hans fysik på samma nivå som Amadeus’ så hon skulle inte ha en chans om hon försökte springa ifrån honom.
Julian öppnade den stora porten med en mindre ansträngning och steg åt sidan så att hon fick gå in först. Porten var nästan en halv meter tjock och hade kraftiga järnbeslag. Amber skulle knappast få upp den själv. Kanske skulle hon lyckas om hon hade gott om tid på sig och inte behövde vara tyst, men hon skulle ha betydligt större svårigheter än Julian. Hon kunde förstås hoppas på en lättare väg ut någon annanstans, men knappast skulle Julian göra det lätt för henne.