Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.13 En fiende

Efter middagen gick Amber ut i trädgården. Hon strosade runt lite planlöst och stannade sedan vid Murcias grav. Hon såg på gravstenen medan tankarna seglade runt i huvudet på henne. Plötsligt kände hon sig arg och irriterad. Hon ville inte studera hela sommaren. James var dessutom upptagen med sin stuga och verkade inte ha tid med henne. Heather skulle umgås med Tamara och fler vänner än så hade hon inte. Skulle hon bara sitta ensam med näsan i böcker hela sommaren?
Plötsligt hörde hon steg bakom sig.
"Varför står du här?" undrade Amadeus och ställde sig bredvid henne.
Innan hon hunnit tänka slängde hon iväg armen och slog knytnäven i magen på honom allt vad hon orkade. Det var nätt och jämt att han hunnit spänna magmusklerna för att dämpa slaget.
"Amber, vad...?" började han förvirrat.
"Du skrämde mig", svarade hon kort och gick därifrån.
Hon hade ingen aning om vart den plötsliga vreden mot Amadeus kommit ifrån och svaret som hon gett honom på hans fråga kändes som om någon annan sagt det. Ändå ville hon inte prata med Amadeus om det, utan skyndade sig in innan han hunnit hämta sig.
Hon gick till TV rummet och såg ut genom fönstret. Hon stod orörlig medan hon hörde Amadeus komma in och sedan prata med Veronica i köket. Han frågade Veronica om hon visste var Amber var. Snart hörde hon honom komma mot TV rummet.
"Amber, är det något som är fel? Mår du inte bra?" undrade Amadeus.
"Jag mår fint", svarade hon kort.
"Kanske vi borde kolla upp att allt är som det ska? Vi kanske borde låta Veronica undersöka dig? Du är inte riktigt dig själv."
Amber snappade upp en kruka och skickade iväg den mot honom.
"Nej!" fräste hon.
Amadeus hann flytta sig i sista sekund för att inte få den i huvudet.
Amber passade på medan han såg bort och rusade ut ur rummet. Kvickt kilade hon upp för trappan och in på sitt rum.
Hon hörde Veronica ta upp jakten och blev alldeles kall. Veronica ställde sig i dörren och blockerade den för henne.
Amadeus var inte långt efter.
"Ta henne", sa Veronica kort och släppte förbi honom.
Amber klev upp på sängen och gjorde sig beredd att hoppa undan om Amadeus försökte få tag i henne.
"Du är inte dig själv nu, Amber. Låt Veronica titta på dig", sa han med höjda händer i ett försök att lugna henne.
"Det är ingen idé att prata med henne. Få tag i henne bara, innan hon löper amok", sa Veronica skarpt.
Innerst inne visste Amber att hon inte betedde sig normalt, men det kändes av någon anledning inte konstigt. Det kändes som att det var meningen att hon skulle försvara sig.
De höga sängstolparna som gick ända till taket gjorde det lättare för henne att smita undan Amadeus. Han kunde inte kasta sig efter henne lika lätt.
Han gjorde ett utfall som om han skulle hoppa upp i sängen via fotändan, så hon tog ett skutt åt sidan. Genast kom han runt sängen och högg tag i henne. Innan hon hunnit smita undan var hon låst i hans famn med armarna i kors över bröstet. Hon sparkade mot hans smalben, men han lyckades undvika att hon träffade.
Veronica lämnade sin plats i dörren och kom fram till dem. Hon tog ett stadigt grepp om Ambers haka och såg henne i ögonen.
"Det var det jag misstänkte. Hon har ändrat ögonfärg. Hon har inte haft en brun nyans i ögonen förut i alla fall", sa hon.
"Sinneskontakt?" frågade Amadeus.
"Absolut. Jag antar att du inte läst en besvärjelse över henne som skyddar hennes sinne från andras?"
Amadeus svarade inte, men Amber kunde ana att han skämdes.
"Nå, vi får rensa sinnet på henne och sedan gör vi i ordning för besvärjelsen för sinnesskydd. Lika bra att få det avklarat så snabbt som möjligt. Så länge som hennes sinne är sårbart så svävar hon i fara... Jag går och hämtar min kristall."
Veronica lämnade rummet och gick bort till gästrummet.
Amber gjorde inga försök att ta sig loss. Irritationen satt kvar, men hon kunde behärska sig.
När Veronica sagt att hennes sinne skulle rensas hade hon känt en lättnad, även om hon inte förstod varför.
Veronica kom snart tillbaka med en stor blålila kristall i handen. Hon lade den mot pannan på Amber och slöt ögonen. Hon mumlade ord som lät mycket märkliga. Vissa lät som latin, medan andra verkade vara av urgamla språk som förmodligen inte talades längre. Långsamt kände Amber hur ilskan rann av henne och hon började känna sig mer klartänkt. Amadeus höll fortfarande fast henne, men greppet blev mjukare och mer som en omfamning. Snart kände hon sig helt återställd.
Veronica tystnade och sänkte kristallen.
"Känner du dig bättre nu?" undrade hon vänligt.
Amber nickade bara.
"Jag går ner och ställer i ordning för besvärjelsen... Du kan släppa henne nu", sa Veronica till Amadeus.
Amadeus lossade långsamt på greppet medan Veronica försvann ner för trappan.
Amber tog ett djupt andetag och samlade sig lite.
"Det där var obehagligt", sa hon sedan.
"Det vill jag lova. Du blev helt mörk i blicken... Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag glömde att skydda ditt sinne?"
"Självklart. Men jag vet inte riktigt vad allt handlade om."
"Vissa häxmästare och ett fåtal väsen kan leta sig in i tankarna på sitt offer och långsamt få dem att göra som de vill. Offret kan ibland ana sig till gärningsmannens känslor och tankar, men oftast gör de saker som de inte kan förklara. Sådant som de aldrig skulle göra annars och ändå känns det helt rätt. När man tar över någon annans sinne gör man det långsamt, så att offret inte inser att något är fel förrän det är försent."
Amadeus satte sig på hennes säng.
"Men du kanske vet när det började, ändå?" undrade han.
"Kanske... Jag blev lite besviken över att vi inte skulle resa till England, utan studera hela sommaren istället. Men så kom jag över det och sen helt plötsligt så var jag besviken igen i alla fall. Efter det blev det bara tyngre och tyngre. Det var svårt att se positivt på saker och jag kände mig nästan utfryst eller utsatt. Som om alla var mot mig och ingen brydde sig. Jag ville inte alls studera häxmästarämnen. Det kändes som om det tvingats på mig mot min vilja. Jag tyckte att det var lite märkligt att allt var så tungt, men jag tänkte inte på att ifrågasätta det."
Amadeus nickade.
"Den som tog sig in i dina tankar ville säkert hindra dig från att studera. Kanske även få dig att rymma hemifrån för att göra dig till ett lättare mål. Vi får se över eventuella ledtrådar efter besvärjelsen... Jag tror att Veronica börjar bli klar nu", sa Amadeus och reste sig.
"Jag är ledsen att jag slog dig och kastade krukor efter dig", sa hon skuldmedvetet.
Han log.
"Inte ens hälften så ledsen som jag är för att jag inte skyddade dig bättre. Ska vi lägga skulden på någon så är det mig. Men nu lägger vi det bakom oss. Bara besvärjelsen är avklarad så ska ingen kunna göra om det."