Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.31 Det tredje meddelandet

Efter en lång pratstund med James började det närma sig middagstid, så Amber höll Veronica sällskap i köket medan hon lagade mat för hela hushållet. Även Tamara bjöds på middag. Det kändes lite konstigt att ha henne med vid matbordet efter vad de gått igenom för några månader sedan. Dessutom satt Heather där, som inte ens kunde äta något. Men Veronica var skicklig på att hålla samtalet i gång så det uppstod aldrig någon pinsam tystnad. Men det märktes nog att Tamara granskade Veronica lite när hon kom åt. Förmodligen ville hon veta om det var något mellan Veronica och Amadeus. Svartsjukan var väl dold, men Amber kunde ändå ana sig till den. Det var en viss lättnad när Tamara tackade för sig och gick hem.

”Hon var ju ganska trevlig”, sa Veronica när Tamara gått.
”Mm. Om hon inte vore efterhängsen och klängig så. Undrar om hon listade ut att hon satt mitt mot en svart häxa?” sa Amadeus medan de hjälptes åt att diska.
”Knappast... Amber, vännen? Tror du att du orkar gå efter posten och släppa ut Kael på samma gång?”
Amber hoppade ner från bänken som hon satt på och gick ut i hallen.
Klockan var bara runt åtta så det var inte så sent. Ändå var det ganska mörkt ute. Molnen låg täta ovanför och det blåste lite. Hade inte träden varit gröna hade man kunnat tro att det var höst.
Kael rusade iväg så snart hon fick chansen. De hade aldrig ägnat sig åt någon lydnadsträning med henne. Hon kunde inga trick och de hade aldrig besvärat sig med att lära henne det heller. Ändå var hon ganska lydig och snäll, så kanske att hennes tidigare ägare tränat henne lite.
Amber drog fast grinden efter sig innan hon gick bort till postlådan. Kael skulle säkert smita ut om hon fick chansen när det var fullmåne, men det var bäst för henne att bara jaga det som fanns i trädgården. Annars kanske hon jagade sådant som hon inte fick, som får eller någons katt.
Amber såg rätt bra i mörkret, men det var ändå knappt att hon såg postlådan. Hon öppnade den och blicken föll direkt på ett vitt papper som låg överst. Det syntes ganska bra i mörkret där nere och verkade nästan självlysande på ett hotfullt sätt.
Hon struntade i den övriga posten och plockade upp pappret. Det kunde inte vara annat än ännu ett meddelande från Jack.
Hon vek upp det och höll det nära ansiktet i ett försök att se vad det stod, men det var inte lätt. Det var skrivet med bläck. Så mycket kunde hon se. Men mer än så var det inte.
Hon suckade frustrerat och såg sig om. Vägbelysningen var på, så med några steg var hon framme i den närmaste stolpens gula ljus.
Hon höll på nytt upp pappret. Bläcket såg svart ut i skenet och även denna gång verkade han ha använt locket på brevlådan som underlägg när han skrivit. Tanken på att han stått där i godan ro och skrivit meddelandet åt henne fick henne att rysa.
Kanske han stått och blickat upp mot deras fönster en stund?
Tagit en titt på deras hus?
Hon tog ett djupt andetag och läste det lite längre brevet.

”Jag har något du vill ha. En kusin i en pojkväns kropp. Jag fick ingen chans att rädda Murcia, men du ska få en chans att antingen se det du älskar dö, eller rädda honom och få behålla dem båda. Kommer du ensam har du en chans. Du har säkert din mammas medaljong. Be dina vägljus att föra dig till mig. Har du någon med dig förlorar du innan du ens hunnit fram. Jack.”

Amber drog långsamt efter andan.
Om hon tog med Amadeus eller Veronica så riskerade hon deras liv. Jack ville inte döda henne. Han ville lämna henne lidande av saknad efter de han tagit ifrån henne. Men Amadeus eller Veronica kunde han säkert döda, som en bonus ovanpå den övriga hämnden. Hon var tvungen att gå ensam om hon skulle ha en chans att rädda Riley.
Hon vek ihop pappret igen och lade tillbaka lappen i postlådan. De skulle säkert komma ut och leta efter henne när hon inte kom tillbaka. Fann de pappret skulle de veta vart hon tagit vägen, men utan vägljus skulle de inte kunna följa efter.
Hon lirkade fram medaljongen ur kläderna och såg på den. Den fick en rödaktig ton i skenet från gatubelysningen. Hon hade inte hunnit öppna den än, så hon visste inte vad hon hade att vänta sig.
Hon suckade lätt innan hon knäppte upp locket. En virvel av ljusklot susade ut ur medaljongen och kretsade sedan runt henne likt eldflugor. För ett ögonblick glömde hon helt varför hon behövde vägljusen. De var otroligt vackra. Som små lysande klot som skiftade i blått, vitt och grönt. Var och en av dem var inte större än en ärta. Ändå lyste de upp en meters radie var. De hade lite olika skiftningar. Vissa var mer vita och andra hade tydligare färger. Men de lyste alla lika klart. Hon försökte att räkna dem några gånger och kom fram till att det var ungefär tjugo ljusklot. Maxantalet med andra ord. Amber undrade hur hennes mamma fått tag i alla klot, eller vem som fångat dem åt henne. De kretsade runt henne som om de var bundna vid hennes vilja, vilket de kanske också var.
Hon vaknade till och kom ihåg varför hon behövde dem.
”Ta mig till Jack Cole”, sa hon högt till de små ljuskloten.
Tre av dem tog ledningen och flög några meter framför henne. De andra lyste upp hennes omgivning. Några lyste upp marken vid hennes fötter och de andra kretsade runt om henne.
Amber satte av och sprang efter de tre vägljusen som visade vägen. Det gick riktigt bra att springa med dem runt om sig. De lyste upp allt som hon behövde se. Stenar, trädrötter och hängande grenar. Några vägljus höll sig på samma avstånd från henne hela tiden, andra hade som ett rullande platsbyte där de stannade vid ett hinder som hon behövde se tills hon passerat det. Sedan flög de förbi henne för att lysa upp nästa. Hon hade uppskattat det hela och kanske även njutit av att få springa genom skogen med dem, men syftet bakom deras färd tog glädjen ur allt. Hon hoppades att hon skulle hinna i tid för att rädda Riley. Samtidigt tvivlade hon på att Jack skulle släppa Riley utan att kräva mer av henne. Med tanke på vad han gjort hittills vågade hon inte ens gissa vad han planerade.

Skogen kändes ovanligt tyst och mörkret låg tätt utanför hennes upplysta område. Det kändes märkligt att färdas i en sfär av ljus. Hon klöv mörkret framför sig, tvingade det åt sidorna och lät det sedan lägga sig till ro bakom sig igen.
Inte en levande själ verkade vara ute. Det var som om allt höll andan, utom vinden som viskade i trädkronorna ovanför henne.
Hon ryckte till när något skrämt hoppade undan precis utanför vägljusens sken. Ett par ögon återspeglade skenet från vägljusen inne i skogen och följde henne när hon sprang förbi. Förmodligen var det bara en hjort eller något annat djur, men att inte veta var rätt skrämmande.
Hon sprang vidare utan att sakta ner. Det var det enda hon kunde göra nu. Springa och oroa sig för sitt mål. Det var åtminstone för tidigt för att någon varulv skulle vara i farten. En sak mindre att oroa sig för, men det gav ingen större tröst.
Det kändes som att hon sprang i det oändliga och hon började undra hur långt det kunde vara. Om Jack lämnat sina brev personligen kunde han inte vara så långt borta. Men han kunde förstås ha använt en bil, eller så kunde han kanske förflytta sig med hjälp av svart magi.
Hon undrade hur stor makt en person hade om de kunde förflytta sig från en plats till en annan enbart med magi. Kanske han kunde öppna en portal? Eller omvandla sig till dimma? Men han kunde förstås också ha använt sig av en dimhäst, eller något annat djur som han tämjt.
Det var synd att hon inte kunnat hämta ett av tränsen med silverbett som Amadeus hade på sitt rum. Det hade sparat mycket tid om hon kunnat rida. Dessutom hade Grafit varit någon form av sällskap. Vägljusen gav ingen större känsla av trygghet.