Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.28 Varulvsnatt

Hon gick lite i förväg ner till vändplanen och såg ner för gatan. Som vanligt syntes ingen till och hon gav James en nick. Hon kände sig upprymd och full av energi. Det riktigt kröp i henne, men på ett uppiggande sätt.
De gick snett upp i skogen från vändplanen och upp till några stora ekstammar.
"Här brukar Amadeus och jag starta när vi är ute på en av mina träningsrundor. Det vore intressant att springa hela rundan och se hur mycket mer jag orkar", sa hon med en blick på James.
Han spetsade öronen mot henne som en hund brukade göra när den lyssnade på sin ägare.
Hon log och satte sedan av.
Hon rivstartade och sprang så fort som benen bar henne in i mörkret under träden. Hon kunde vägen och var inte rädd för att gå vilse. Dessutom verkade hennes mörkerseende ha förbättrats avsevärt.
Allt verkade mycket ljusare än det annars brukade vara på nätterna. Månen spred ett lite blåaktigt sken som silades ner mellan trädens grenar. Hennes fötter rörde sig rytmiskt över den mjuka marken och hjärtat bultade hårt, men hon kände sig inte trött. Inte det minsta. Andetag, puls och steg fann en snabb, men bekväm rytm och hon verkade kunna flyga fram över marken. Det kändes så lätt. Som om hon gått ner avsevärt i vikt och fått en löpares kondition på bara ett ögonblick.
James galopperade taktfast bakom henne och flåsade i takt med sina språng. Hon passerade träden där hon annars brukade få första omgången med mjölksyra i benen. Men denna gång kände hon sig inte ens trött.
Hon tog ett smidigt språng över diket som hon annars brukade halka över och fortsatte in under de gamla granarna. Hon hukade sig och sicksackade fram mellan de mossklädda stenarna.
Tidigare hade hon tagit stöd mot stenarna med händerna för att hjälpa sig själv att orka vidare.
Hon njöt av skillnaden och hoppade vigt över ett omkullfallet träd som hon annars brukade klättra över.
Det blev en paus i James' galopp när han hoppade över trädet efter henne.
Sedan fortsatte de taktfast längs en smal stig som något djur trampat upp.
De kom till backen som hon tidigare släpat sig upp för och hon satte av i korta, snabba steg hela vägen upp.
På toppen hade hon alltid behövt ta en paus tidigare, men nu var hon fortfarande inte ens trött.
Hon fortsatte in i skogen och vek av mot Black Wings Hill igen.
Men när hon började kunna skymta gatubelysningen mellan träden stannade hon.
James bromsade in så att det drogs upp djupa revor i marken bredvid henne.
Hon var aningen andfådd, men inte på långa vägar lika andfådd som hon varit tidigare.
"Vi kan nog lugnt konstatera att jag orkar lite mer nu än förut", sa hon lika mycket till sig själv som till James.
Han andades ganska häftigt själv, men verkade inte vilja vila än.
Hon sneglade på honom med ett retsamt leende.
"Sisten till Ruths hus är en latmask", sa hon innan hon rivstartade igen.
James var inte sen att haka på.
De sprang allt vad de orkade genom skogen, även om de fick ta några omvägar för att undvika hus. Amber log hela tiden brett och var ganska säker på att James hade lika roligt som henne.
Det var James som hann fram först. Han hoppade upp på trappan till Ruths hus och reste sig på bakbenen som i triumf. Huset var mörkt och Ruth sov säkert.
"Skryt lagom. Du har fler ben än jag", fnös hon lite lågmält.
Till svar blev hon slickad i örat medan han viftade på svansen ungefär som Kael brukade göra.
Hon log brett och sköt undan honom.
"Lägg av din slasktratt... Nu kan vi väl jaga lite? Du är säkert sugen på att få sätta tänderna i något och jag känner för att springa ikapp något. Vi ser vad vi hittar. Kom."
Hon tog lednigen och sprang bort mot de stora fälten som hon visste att fanns i utkanten av Gray Hills. Det brukade finnas ett antal olika djur där, från hjortar och rådjur till harar. Hon hade inte planerat om de skulle fälla något byte eller inte. Hon var väl medveten om att en varulv saknade samvete och förmodligen hade hon fått lite av den egenskapen själv. Det var svårt att avgöra om hon skulle ha dåligt samvete följande morgon om hon lät James fälla något djur. Men det handlade trots allt om vilda djur och inte människor eller någons husdjur.

De rusade ut på de öppna fälten och fick genast syn på en ung hjort som skrämt skuttade iväg med långa språng. James blev först stel i kroppen och han fick en nästan galen glimt i blicken. Sedan satte han av efter den.
Amber stannade och lät honom jaga hjorten själv.
De brakade in i skogen och hon blev ensam ute på ängen. Hon suckade djupt och såg ut över de täta stråken av dimma som rullade fram ur dikena. Allt hade en silveraktig glans i månskenet.
Hon sneglade upp på månen och gissade att de hade någon timme kvar innan det började bli dags att bege sig hemåt. Hon började faktiskt känna sig lite mör i benen nu. Hennes kondition var tydligen inte helt utan gränser, men det bekom henne inte. Hon orkade springa bra länge innan hon började bli trött och det kände hon sig nöjd med. Hade hon inte känt av någon gräns hade hon nog känt sig lite omänsklig.

Hon stod tyst och lyssnade på omgivningen en stund.
Det var otroligt tyst.
Knappt ett ljud hördes. Det var vindstilla och alla djur vekade ha tystnat för natten. Eller så kände de bara närvaron av en varulv.

Hon stod där en lång stund innan hon började gå in i skogen för att leta upp James. Fullmånen skulle inte vara uppe så länge till och de gjorde nog bäst i att röra sig hemåt.
Hon fann James inne i en dunge av granar. Redan på håll hörde hon kött slitas i stycken och ben som knäcktes. Hon gjorde en grimas och hostade till för att inte överraska honom.
Ett par glödande ögon glimmade i mörkret under träden och hon var glad att hon inte kunde se vad han gjorde. Hon ställde sig med händerna på ryggen för att vänta på att han skulle bli klar. Men han stod orörlig inne under träden och iakttog henne.
Plötsligt dök ett andra ögonpar upp lite längre in i mörkret, som även de betraktade henne under tystnad.
En tredje ulv klev fram bakom en gran lite till vänster om de andra och Amber insåg att inte någon av dem var James.
En spänd tystnad lade sig över gläntan och hon blev osäker på vad hon skulle göra. Att promenera fram till en grupp ätande varulvar hörde nog till en av de saker man skulle undvika.
Ulven som hon fått syn på först lämnade långsamt sitt byte och tog några steg närmare.
Det var tydligen ledaren. Han var större än de andra och hade ett ärr som löpte över bröstet.
Amber tog ett försiktigt andetag och funderade febrilt på vad hon skulle göra.
En fjärde ulv dök upp och spetsade öronen när han fick syn på henne. Långsamt kom han mot henne, men han verkade vänligt inställd.
När han var några meter ifrån henne kände hon igen honom och hon andades lättat ut.
Det var Harold. Harold Oaks, som hjälpt henne att besegra vargulvshanen under vintern.
Ledaren var utan tvekan Benjamin Wilson och de andra ulvarna var Gregory Collins och Frank Higgins.
Frank bodde på samma gata som henne.
Harold stannade någon meter ifrån henne och betraktade henne nyfiket.

"Hej. Förlåt att jag stör. Jag trodde att du var min kusin", sa hon med en gest mot Benjamin. "Ni har kanske sett honom? Roströd, gröna ögon... Jagande efter en hjort?"
Ljudet av tassar hördes bakom henne och hon slängde en blick över axeln.
James kom traskande fram till henne med blod i ena mungipan.
"Där är du ju. Vi ska nog gå hem nu. Men vi kanske kan höras i morgon?"
Det sista sa hon till de andra killarna.
Benjamin kom fram till henne och nosade henne på kinden innan han gick vidare till James.
James sänkte huvudet för att visa sig underlägsen när Benjamin nosade honom vid örat.
Plötsligt nafsade Benjamin tag i James öra och drog i det. Amber var osäker på om det var på lek eller om han ville testa hur underlägsen James var.
Hon stod spänt stilla och väntade på ett tecken på vad det kunde röra sig om.
James tog ett steg mot Benjamin för att det inte skulle ta för hårt i örat.
De blev stående en stund innan Benjamin släppte taget och såg på James. Sedan lämnade han honom och gick bort till de andra igen.
Amber stod osäkert stilla en stund innan hon långsamt gick bort till James. Ingen verkade försöka hindra henne och de andra återgick till sitt byte som de kivades lite lekfullt om.
Hon gick förbi James och han följde tätt efter henne medan de raskt gick därifrån.