Smittat blod - Häxmästarens Arv Del 2 🇸🇪

Kap.20 En gåva av blod

Amber funderade en stund.
”Vad är din kraft?” undrade hon sedan.
Han log igen.
”Den frågan svarar jag inte på. Att avslöja sådant är att ge sig själv en stor svaghet. Har inte Amadeus lärt dig det?”
Amber rodnade av irritation och förlägenhet.
Givetvis var det så. Ändå hade hon varit dum nog att avslöja sin förmåga för honom.
”Tänker du låta mig gå snart?” undrade hon sedan.
”Ja. Men jag väntar mer på att Amadeus ska komma och hämta dig. Det är lite en del av min plan.”
”Och vad är din plan?”
Han skrattade till.
”Du är kvick du. Det gillar jag. Trodde du faktiskt att jag skulle svara på det?”
”Det var värt ett försök”, sa hon med en axelryckning.
”Sant... Givetvis tänker jag inte avslöja en sådan sak. Men jag kan säga att jag inte tänker låta dig gå tomhänt härifrån. Dels så får du just nu reda på mer om din familj. Men jag har även en gåva åt dig. Två för att vara exakt. Den ena är från din mor och den andra är en personlig gåva som jag tror att du kommer att gilla. Din pojkvän kommer inte att klaga i alla fall. Jag har förresten hört att han är en vampyrfödd. Stämmer det?”
Amber såg ingen risk med att avslöja det, så hon nickade.
”Låter som ett bra val. Någon som är insatt i vår värd är en bra partner. De kan förstå en mycket bättre än någon annan någonsin kan.”
Hon svarade inte på det och han log igen. Sedan suckade han lätt.
”Jag kommer att sakna dig när Amadeus hämtat dig. Men jag ska hålla ett öga på dig. Inte lika närgånget som jag gjort hittills, men jag ska finnas till hands om du behöver mig. Du behöver inte oroa dig för smygande skuggor eller så, men kanske att jag skickar den efter dig vid något enstaka tillfälle, bara för att se att du har det bra.”
”Var det din? Skuggan utanför mitt rum?”
”Det ser så ut, va?”
Amber följde hans blick ner till golvet.
Hennes skugga syntes tydligt i ljuset från de höga fönstren. Men hans var knappt antydbar. Hon hade aldrig sett något liknande. Den svaga antydan till skugga som han kastade över golvet hade gjort så att hon inte reagerat på det innan han sagt det.
”Amadeus har mycket att lära dig, men å andra sidan så har du inte varit hans lärling så länge än”, sa Julian.
Hon mötte hans blick igen.
”Vad har du gjort med din skugga?” undrade hon.
”Jag har lossat den från mig för att kunna utnyttja dess egenskaper.”
”Så det var du som trängde in i mina tankar?”
”Nej. Jag är inte er största fiende. Jag har inget behov av att våldgästa dina tankar. Vad hade du för antydan till färg i ögonen under din sinneskontakt?”
”Brun.”
”Ser mina ögon bruna ut?”
Hon svarade inte ens på det.
Veronica hade sagt att hon haft en brun nyans i ögonen under sinneskontakten, men om det berodde på att utövaren hade bruna ögon så behövde hon höra det från Amadeus eller Veronica innan hon tog det på allvar.
”Vem är vår fiende då?” undrade hon.
”Han heter Jack Cole. Murcias närmaste man. Han var sjukligt fäst vid henne.”
”Men det var ju du som såg mig genom Murcias ögon. Hur kan han veta att det var jag som dödade henne?”
”Därför att hon berättade för Jack vart hon skulle innan hon lämnade Rom. Jag följde efter direkt när jag sett vem som dödat henne. Hon var mer förtjust i mig än jag i henne. Ärligt talat så har jag bara haft ögon för din mor. Men Murcia sa till Jack att om hon inte kom tillbaka så var det dig eller Amadeus som han skulle hämnas på. Jag fick bråttom hit för att hinna före honom och ge er en varning. Han är nästan äldre än Murcia och farligt kraftfull. Du behöver nog bara nämna hans namn för Amadeus så inser han allvaret.”
Amber nickade bara.
Hon ville fortfarande ha en bekräftelse från Amadeus på att Julian inte var fienden innan hon trodde på det.
Plötsligt hördes en bil som snabbt närmade sig klostret.
”Han är snabb. Det måste jag medge”, sa Julian och tog tag i hennes arm.
De gick ut genom den lilla dörren i hörnet och svängde nästan direkt till höger. De gick upp för en smal trappa och kom till korridoren med de stora fönstren mot salen.
”Den här är från din mor”, sa Julian och släppte ner något i hennes ficka.
Hon hann inte se vad det var innan den stora dörren slets upp och solljuset flödade in över golvet.
Julian ställde Amber framför sig och lade en arm över bröstet på henne som i ett gisslandrama. Amadeus marscherade rakt in med långa kliv och stannade fem steg innanför dörren. Han fick syn på dem nästan direkt.
”Julian. Jag borde ha anat att det var du som låg bakom alltihopa”, sa Amadeus och gav Julian en mörk blick.
”Ha. Du vet att hon bara är din lärling för att du hann före till Carolyn. Dessutom ska du veta att om jag hade hunnit först så hade jag uppfostrat henne som min egen dotter. Du har alltid varit rädd för att ta chanser som innebär uppoffringar för dig själv.”
”Det handlade om en normal uppväxt. Hon behövde en normal uppväxt för att bygga upp en bra grund.”
”Med mig hade hon fått en normal uppväxt. Till skillnad från dig så hade jag offrat allt för hennes skull.”
”Det är mer avancerat än så och det vet du.”
”Ja, det gör jag. Men jag hade åtminstone försökt... Är du beredd på att ta mot henne?”
Julian gav Amber en ny beröring som gjorde henne slapp i armarna. Sedan lyfte han henne genom fönstret så att hon hängde på utsidan.
Amadeus kom närmare och såg osäkert på Julian.
”Tänker du släppa henne bara sådär?” undrade han misstänksamt.
”Inte direkt. Jag hade tänkt ge henne en sista gåva först.”
Julian tog tag i Ambers käke och förde hennes huvud mot ena axeln.
Amadeus såg plötsligt skrämd ut och stelnade till.
”Julian!”
Men det varnade utropet hindrade inte Julian. Han satte tänderna i halsen på Amber och bet till.
Amber stenlade till av bettet. Sedan sköljde en berusande känsla över henne. Den spred sig likt ett varmt pirr i kroppen och hon darrade till. Julian tog några snabba klunkar innan han släppte henne. Amadeus fångade upp henne utan bekymmer och tog henne tätt intill sig.
”Det är bäst att du tar hem henne snabbt. Lite stormhatt kan säkert hjälpa”, sa Julian ovanifrån.
Amadeus reste sig utan att säga ett ord och bar ut Amber till bilen.
Snart satt Amber i bilens passagerarsäte.
Amadeus dök upp bakom ratten och startade bilen innan han ens hunnit stänga dörren.
Amber kände sig märkligt groggig. Slö och lite dimmig på något sätt.
De lämnade klostret bakom sig och körde snabbt hemåt. Amber hade ingen större uppfattning om hur fort det gick eller var de befann sig. Hennes huvud föll bakåt mot sätet och hon såg mot bilens vidrutna utan att egentligen uppfatta vad som fanns utanför.
”Kom igen, Amber. Vi är snart hemma”, sa han och lade sin hand på hennes.
Hon blev plötsligt medveten om en puls. En dov, taktfast puls som långsamt blev starkare och starkare.  Först undrade hon om det var hennes egen. Men snart insåg hon att det var Amadeus’. Hennes blick föll på hans hals. Pulsen blev så stark att den fyllde hennes huvud helt. Hon kunde höra blodet rusa i ådrorna under hans hud och hjärtats dova slag. Hon fick en märklig känsla i munnen. En märklig, värkande törst. Hon visste att det enda som kunde släcka hennes törst var att få fylla munnen med blod.
Amadeus’ hjärtslag var plötsligt så frestande. Hon kunde känna lukten av honom på ett helt nytt sätt. Hans lukt var inte bara en lukt, utan en blandning av flera. Tvättmedel, läder, hud, tvål, hår, schampo, människa, man, lukten av deras hus som satt i hans kläder och hans personliga lukt. Hon kunde inte ta blicken från hans hals.  Hon tog ett djupt andetag i ett försök att lugna begäret men det hade ingen effekt. Ingen av dem hade något bälte på sig, så om hon ville kunde hon slänga sig över honom. Tanken frös fast i huvudet på henne. Hon visste precis hur hon skulle röra sig och var hon skulle bita tag. Hon kunde inte tänka på något annat. Det blev som en besatthet som växte i takt med hans pulsslag.
Till slut fanns inte plats för tankar på kontroll eller försiktighet. Hon behövde bita någon och Amadeus var den enda i hennes närhet.
Hon tog spjärn och kastade sig över honom. Tänderna tog tag i hans hals på precis rätt ställe. Hans hand tog ett järngrepp om hennes arm, men det hindrade henne inte. Hon bet till och belönades med den varma smaken av blod. Hon var inte ens medveten om att bilen krängde till och for av vägen.

Amber blev långsamt medveten om regnet som föll över bilen. Ett stilla droppande mot plåt och glas. Bilen lutade lite snett bakåt och hon satt med ryggen mellan sätet och sidodörren.
Hon fick upp ögonen och såg på de små rännilarna av regn som rann över vindrutan. Hon var inte säker på vad som hänt än. Hon var lite blöt om hakan, men orkade inte lyfta handen för att se vad det var. Hon vände långsamt på huvudet och fick se Amadeus i förarsätet. Han satt med huvudet lutat mot sidorutan med slutna ögon. Hans hals var röd och det fanns ett bitmärke som satt ganska ytligt i huden.
Hon rörde tungan i munnen och blev medveten om blodsmaken. Något rött rörde sig mot bilen utanför, men Amber orkade inte hålla ögonen öppna längre.
Hon hörde Amadeus’ bildörr öppnas.
”Amadeus?”
Amber kände igen Veronicas röst, men det tog en stund innan hon lyckades placera den.
Veronica upprepade namnet lite högre och Amber kunde höra att Veronica klappade Amadeus i ansiktet. Amadeus gav ett stön ifrån sig och mumlade något.
”Amadeus. Vakna nu”, sa Veronica envist.
”Mm. Jag är vaken”, sluddrade Amadeus och rörde på sig.
Amber orkade fortfarande inte öppna ögonen utan lyssnade bara på sin omgivning.
”Amber?”
Amadeus sträckte sig över till hennes sida och lade sin hand på hennes axel.
Hon lyckades öppna ögonen lite och mötte hans blick.
”Är du okej? Slog du dig?” undrade han.
Hon blinkade till och svepte över bilen med blicken. Sedan skakade hon svagt på huvudet. Hon hade ingen ork kvar och kände sig märkligt trött.
Hon slöt ögonen igen.
Hon hörde Amadeus kliva ur bilen och snart öppnades bildörren bakom henne. Han fångade upp henne när hon hasade ut och lyfte upp henne i famnen. Hon kunde känna regnet mot ansiktet när han bar henne mot huset.
De hade kört av vägen precis vid vändplanen, så de behövde inte gå långt innan de var inne. Kael skällde till på golvet, men tystnade snabbt.
Amadeus bar upp henne till hennes rum och lade henne på sängen. Hon fick en filt över sig och snart hade hon somnat.