Raiden smög in i lägenheten och låtsades leta i hallens garderob. Han skramlade och lyfte på saker. Det var tvunget att låta övertygande.
"Raiden älskling, är det du?" ropade Devlin.
"Ja, jag kommer!"
Han skuttade in i vardagsrummet. Där satt Devlin i soffan och läste en tidning med sina läsglasögon över näsan.
"Jag har bra nyheter gubbe lilla!" sa Raiden och skrattade.
Han kollade nyfiket upp mot honom.
"Huuur mycket var vi skyldiga enligt räkningarna~?"
"10 tusen?" svarade han.
"Jag har pengar."
Han tog fram sedlarna och la ut dem på det lilla finrumsbordet.
Devlin kollade chockat ner på bordet.
"V-vart?? V-va??" fick han fram.
"Jag hade en liten samling och idag fick jag precis så det räckte från lönen. Jag ville inte förstöra överraskningen." ljög Raiden.
Han hoppade upp och kramade honom hårt.
Mobilen i Raidens ficka vibrerade i bara någon sekund. Han tog snabbt upp den. Det var ett sms från Damien.
"Vart bor du?" hade han skrivit.
"Jag vill inte att du kommer hit. Det är för riskabelt." svarade han.
Inget svar.
"Är det jobbet?" frågade Devlin.
Han nickade.
"Det är inte det att jag inte litar på dig. Men du har väll inte gått och rånat någon bank eller något?" skämtade Devlin och skrattade.
Han skrattade osäkert med honom.
Han vågade inte berätta vad som egentligen hade hänt. Han fick inte se honom som någon slags "langare". Han fick inte lämna honom. Raiden var övertygad om att han inte kunde klara sig utan honom, aldrig.
