Raiden gick darrande in i sällskapsrummet. Devlin kom aldrig och han hade inte ätit på flera dagar. Han hatade maten de fick där. Så himla äckligt. Inne i ett litet hörn på en pall satt en gammal dam. Hon hade kort, rött hår och helstickade kläder. Hon satt och stickade då med. Det såg ut att bli ett par, små strumpor.
"Är de där till ett barnbarn kanske?" frågade han vänligt.
"Nej. Jag har en katt."
Så hon var en "galen katt tant"?
"Jaha..." så jag och log.
"Jag skojar bara med dig! Haha, jo det är till ett barnbarn" svarade hon fnittrande.
Raiden skrattade med.
"Tror du en liten pojke skulle tycka om gula strumpor med en båt på?" sa hon fundersamt.
"Ja, det skulle jag tyckt om som liten iallafall."
Hon log stort mot honom.
"Du var en trevlig ung karl."
"Tack" svarade han och log lite smått skenerat.
De satt och pratade en liten stund. "Viola" som hon hette berättade att hon hade varit där ett år redan. Han blev lite orolig.
Tänk så är jag tvungen att stanna så länge??
Hon började helt plötsligt prata med sig själv istället.
"Du kan inte lita på honom! Jo, det kan du. Han kanske skadar dig." babblade hon för sig själv.
"Jag kommer inte att skada dig." sa han.
Hon kollade förvånat på honom.
"Hur visste du det??" frågade hon.
Hon verkade inte förstå att hon sa sina tankar högt.
"Visste vadå?" spelade han med och log.
