Raiden stängde dörren efter sig och klev in i hallen med ett leende på läpparna. Det hade varit en bra, lugn dag.
"Älskling, jag är hemma!" ropade han.
Han fick inget svar.
Sakta gick han in i köket. Där satt Devlin. På den knarrande, äldsta stolen runt köksbordet. Inte ens ett leende fick Raiden se. Bara en besviken blick och spända nävar.
"D-Devlin?" sa han lite rädd.
"Vem är Damien?" frågade han utan att ens kolla på honom.
"V-va?"
Åh nej... Hade han fått veta? Hur??
"Han kom hit idag förstår du... Han pratade om en affär." berättade han med raslig röst.
"Jag kan förklara!" flög det ur honom.
Han slängde sig upp.
"Du var otrogen, ellerhur?? Tror du jag är korkad!" skrek han nästan.
"Nej, nej älskling!! Det var ingen sån affär."
Han såg förvånat på honom.
"V-vad var det då?" frågade han förvirrat.
"Ehm... Jo alltså..."
"Om du inte var otrogen har du väll inget att gömma!" sa han skeptiskt.
Raiden svalde hårt.
"Jag langade medicin till honom. Det var så jag fick pengarna." svarade han ärligt.
"Så du ljög för mig." påstod han besviket.
"Men vi... Vi fick ju pengarna?" sa han och log smått.
"DU KAN TA DINA PENGAR OCH STICKA!! JAG LITADE PÅ DIG DITT AS!!!" vrålade han.
Raiden stod där en stund helt stilla och bara stirrade på honom. Hans ögon forsade med tårar.
Men tillslut sprang han ut med all kraft han hade kvar. Han sprang och sprang. Med halvslutna ögon tänkte han på allt han förlorade, allt han älskade. Helt plötsligt ramlade han på en sten, dunsade ner i asfalten och repade upp pannan.
"Eyy Dude, hur är det?" hörde han någon säga.
Damien...
Raiden reste sig upp snabbt som en blixt och slog honom hårt i magen.
"JAG SA ATT DU INTE SKULLE KOMMA!!" vrålade han galet och kastade ner honom i backen.
Eftersom Damian var dubbelt så stor som honom blev han så chokad att han visste inte vad han skulle göra. Han visste att Raiden var för vansinnig, för stark just då.
