Raiden öppnade sakta ögonen. Han försökte sakta resa sig upp. Det gick inte. Då vaknade han snabbt till. Han var fastkedjad i en vit metallsäng.
"H-hallå!?" ropade han panikslaget.
En kvinna i 60 årsåldern kom in i det lilla, kalla, stenrummet. Hon hade en vit, lång rock och skarpa, svarta glasögon.
"Raiden, jag förstår att du måste vara väldigt förvirrad just nu. Kommer du ihåg vad som hände?" frågade hon med lugn röst.
"Ja, men vart är jag??"
"På ett mentalsjukhus." svarade hon.
Åh nej, ÅH NEJ!!
Han sparkade och sprattlade allt vad han kunde.
"NEJ JAG ORKAR INTE MED DET HÄR NEJ NEJ NEJ!!!"
Flera av personalen kom rusande in i rummet.
"Raiden, andas. Lugna ner dig!" sa någon.
Allt var bara suddigt för honom. Men det var en mörk röst som sa det. Han slutade inte utan började skrika högt istället.
"Ge honom utrymme."
De gick ut ur rummet och låste dörren. Han skrek och skrek tills han nästan tappade andan.
Inte här, inte nu, inte jag.
Till slut brast han bara ut i tårar.
Hur kunde det bli såhär??
Han bet ihop och andades lugnt igen. Bara för att personalen skulle komma. Han klarade inte av att vara ensam längre. Kvinnan kom in i rummet igen. "Gun" stod det på hennes namnbricka.
"Har du lugnat ner dig nu?" frågade hon.
Han nickade.
"Jag kommer släppa loss dig ur sängen nu. Men du måste fortfarande vara i handbojor. Vi ska till sjukrummet och ta några tester på dig, okej?" förklarade hon.
"O-okej."
Hon hjälpte honom att komma upp och de gick sakta ut i korridoren. Han märkte att det var en gammal byggnad. Istället för trä och metall var den sten och tegel, kalla rum.
