Efter säkert tio minuter av att Damien fick slag i ansiktet grep någon in. En äldre, stark man som lyfte isär de båda.
"SLÄPP MIG!!" skrek Raiden frustrerat.
Innan någon mer hann säga något var en pistol riktad mot Raidens panna, Damiens pistol.
"Se så, skjut mig då. Jag bryr mig inte längre." påstod Raiden och torkade bort blodet från pannan.
"Våld löser inget av det här pojkar." sa mannen oroligt.
Ett högt skott ekade i hela området. När Raiden öppnade sina ögon igen låg mannen på marken. Med öppna ögon och ett skott i huvudet.
"ÄRU SJUK I HUVVE?? HAN HADDE INGET MED DET HÄR ATT GÖRA!!" sa Raiden panikslaget.
"Polis! Ner med vapnet och upp med händerna i luften. Ni är omringade."
Damien släppte sakta pistolen.
Allt blev för mycket för Raiden. Hans blick började snurra och allt blev svart.
(Devlins perspektiv under skottlossningen)
Jag kanske var för hård mot honom...
Jag hörde ett skott avfyras.
Raiden!!
Snabbt sprang jag ut och kollade mig omkring. Ingen skymt av honom någonstans. Jag sprang allt jag kunde uppåt kvarteren. Polissirener studsade mellan höghusen, ända fram till mig. Jag följde efter dem ända tills jag kom fram bredvid en lekplats. En död man låg på marken. Killen Damien blev tvingad in i en polisbil med handbojor.
Raiden, vart är du??
En ambulans åkte iväg.
Åh nej!
Jag sprang fram till en kvinna med polisuniform.
"Min pojkvän Raiden, var han här?? En kille med orange hår, röda kläder??" frågade han panikslaget.
"Han åkte iväg i ambulansen. Han hade bara svimmat av men kommer nog inte hem på ett långt tag. Får vi ditt nummer så kontaktar vi dig."
