I matsalen dagen efter sitter du och dina vänner återigen med mig.
Och Rebecka.
Något säger något kul.
Alla skrattar.
Du sitter mittemot mig och ler.
Varje gång dina mungipor åker upp och ett leende bildas på dina läppar.
Attackeras jag av miljontals lyckliga fjärilar i hela kroppen.
Du ler mot mig och jag ler tillbaka.
Försöker att le normalt.
Det går sådär.
Det är svårt att le normalt mot en person man är kär i.
YOU ARE READING
Farväl- Axel Liljefors Jansson
Poetrylite tid, några månader det är så lång tid vi får du och jag det är den tiden som är kvar av vår relation trots att den inte ens har börjat för jag har knappt någon tid kvar förlåt för att jag inte sade det direkt men du var så glad och jag var s...
