Nästa morgon.
Vaknar jag i vad jag antar är ditt rum.
Jag vänder mig åt höger.
Där ligger du.
Sover stilla.
Och plötsligt känns inte världen så ensam längre.
Jag mår illa.
Jag skyller på bakfylla när jag spyr.
Jag vill inte berätta.
Vågar inte.
Men jag måste.
Men inte nu.
Jag borde gå hem.
Eller till doktorn.
Jag vet inte hur illa det är nu.
Men du skulle börja undra.
Om jag gick vid tio.
För resten av alla som är här sover.
Alla utom du och jag.
YOU ARE READING
Farväl- Axel Liljefors Jansson
Poetrylite tid, några månader det är så lång tid vi får du och jag det är den tiden som är kvar av vår relation trots att den inte ens har börjat för jag har knappt någon tid kvar förlåt för att jag inte sade det direkt men du var så glad och jag var s...
